Strid på kniven både om gungorna och karusellerna
Lite uppförsbacke är det just nu för landskapet Ålands försök att utvidga sitt ekonomiska rörelseutrymme.
Nähä.
Det blir inte mera pengar från riket, åtminstone inte i form av en förändrad avräkningsgrund för klumpsumman.
Ni kanske fastnade redan där. Många gör det, inklusive den arbetsgrupp som skulle utreda hur man kunde räkna om det hela.
Från åländsk sida ville man att mera skulle ingå i avräkningsgrunden, alltså de intäkter som Åland ska ha 0,45 % av.
Inte helt oväntat var man från rikssidan av annan åsikt. Tiderna är tuffa, och det fanns varken ekonomiskt eller politiskt intresse att utöka Ålands del av den gemensamma kakan. Och de åländska argumenten för varför och hur man skulle göra det höll inte.
Detta är ju nämligen en dragkamp om knappa resurser och ska man lyckas kamma nånting hemåt ska man ha riktigt torrt på fötterna.
Finansminister Roger Nordlund (C) vill nu vända blickarna mot skattegottgörelsen, den så kallade flitpengen som kommer Åland till del om skatteintäkterna från Åland övergår en viss gräns.
Finansministern vill föra in även de indirekta skatterna i avräkningsgrunden för flitpengen, och argumenterar, enkelt formulerat, att Åland är en inflyttningsregion av duktiga skattebetalare, men att även samhällets kostnader stiger.
Enligt Roger Nordlund kan det vara enklare att argumentera för att Åland ska få mer av ”sina egna” pengar än en högre klumpsumma.
Riktigt så fungerar ju inte heller beskattningsinstrumentet, som egentligen är en fördelningsform från rika till fattiga, både regionalt och individuellt. Men om finansministern och tjänstemännen tror att det är en framkomlig väg ska man absolut testa den.
Både Roger Nordlund och lantrådet Camilla Gunell (S) verkar i sina kommentarer om rapporten tämligen krassa vad gäller möjligheterna till snabba beslut.
Arbetsgruppens arbete var ingen framgång, blott ett klarläggande om att en väg man hoppats kunna gå för att öka Ålands intäkter visade sig oframkomlig.
Koppla detta med den uppenbara skepsis som i Aalto-kommitténs rapport fanns gentemot att Åland skulle överta beskattningen, och man kan konstatera att det inte blir någon snabb process att få fart på intäktssidan i det åländska samhället.
Ljusglimtar finns förstås. Den viktigaste just nu är inmatningstariffen för vindkraftsel, en fråga som ligger högt på agendan vid onsdagens aftonskola om Ålandsfrågor.
Ska vi vara realister, och det ska vi väl, så kommer det en partiell framgång. Ett litet steg framåt ska kunna tas. Men huruvida signalen och viljan från politiskt håll är tillräckligt starka för att komma över motståndet inom näringsministeriet mot att ge pengar till Åland, återstår att se.
Eftersom processen dragit ut på tiden har allaredan de åländska vindkraftsbolagen missgynnats i förhållande till satsningar och intressenter på fastlandet. Kanske var det rentav det som var avsikten med denna långbänk, att se till att inmatningspengarna inte bara hamnar på Åland utan också i övriga Finland.
I det roende och hopande som är näringslivspolitik kan man hoppas på ett stöd som är tillräckligt bra för att i kombination med landskapsregeringens insatser kan göra vindkraftsinvesteringar på Åland lönsamma.
Om inte det lyckas är det ett misslyckande, inte bara för Åland utan i högsta grad för Finland, som låter dumsnålhet och gammaldags hederlig avundsjuka styra.
