Strejkhot i skärgården mest tomt skrammel
Det är ju ingen svår ekvation att räkna ut varför hela skärgårdstrafiken ska privatiseras.
Det är för att den är mycket dyr, och för att det i offentlig regi varit näst intill omöjligt att förhandlingsvägen få ner personalkostnaderna. Allt har stått i vägen. Arbetstider, arbetsuppgifter, kollektivavtal, allt. Mot den väggen har många ministrar, tjänstemän och arbetsgrupper stångat sig blodiga.
De förändringar man försökte införa har effektivt blockerats av sjöfacken, som hållit fast vid de uppnådda förmåner och arbetstider som i ekonomiskt allt tuffare tider förefaller helt orimliga. Egna kockar för ett fåtal anställda. Arbetstider som leder till väldigt höga övertidsersättningar. Sammantagna löner för vanliga matroser som vida överstiger lönerna för en högt utbildad ingenjör, ekonom eller sjuksköterska.
Lösningen för landskapet blev att driftsprivatisera skärgårdstrafiken. Med pilotprojektet, Skarven, har man påvisat att man sparar 700 000 euro årligen med en privat entreprenör, och utan att det hittills uppdagats att Rederi Ab Ansgar skulle köra med slavkontrakt för sina anställda. Knappast är allt frid och fröjd heller, men den laglöshet som enligt Sjömansunionen skulle råda om man inte inför ett tvång att följa gällande kollektivavtal för framtida privata entreprenörer, har inte infunnit sig.
Så, varför går Sjömansunionen ut så hårt? Varför flaggar man för strejk om en fråga man absolut inte kan vinna? Skulle landskapsregeringen gå med på kraven skulle hela privatiserings- och sparprojektet för skärgårdstrafiken landa på stjärten med en smäll. Är det för kosthållningen ombord, som fackets representant på Åland, Henrik Lagerberg säger? Det är inte många människor det handlar om, för att hota att ta ut sju skärgårdsfärjor i strejk.
Krasst sett är det så, att om Sjömansunionen någonsin ska mullra så är det nu, och hos medlemmarna finns en beställning på missnöjesyttring med alla de förändringar som under senaste år farit över organisationen.
Vad skulle man med facket till, om inte för att vara arga när privilegier dras in.
Den tid då man förhandlingsvägen kunde ha varit med och utvecklat skärgårdstrafiken är egentligen förbi, genom att man så hårdnackat ställde sig emot förändringar, och det är synd. En bra arbetsmarknad kräver en stark och kunnig representant för arbetstagarna, inte en organisation som satt sig själv i offside och som nu skramlar med sina fordom så tunga vapen för att övertyga åtminstone sina egna medlemmar om att man jobbar för dem.
De förlorande korten sitter än en gång skärgårdsborna med, dels för att man får leva under strejkhot, dels för att varken Sjömansunionen eller landskapsregeringen i denna fråga har skärgården som högsta prioritet. Sjömansunionen vill behålla makt och medlemmar, landskapet vill effektivera och spara pengar.
Med det sagt är det förstås självklart att landskapsregeringen när man privatiserar både bör se till att lagar och bestämmelser om arbetstider, arbetsmiljö och arbetarskydd följs, och att lönerna inte understiger några miniminivåer. Men det hade man ju redan tänkt på.
