Stora nyheter och svåra berättelser
Våldtäkten hör till en typ av katastrof som är svår att rapportera om. Kanske är det därför behovet att prata om det i andra forum blev så stort att det nu får formen av en ”riktig” nyhet.
På många sätt var 2010 ett katastrofernas år: jordbävningen på Haiti, översvämningen i Pakistan, oljeutsläppet i Mexikanska golfen och den isländska vulkanen som över en helg satte hela Europas flygekonomi i gungning.
Stora rubriker, svarta rubriker och snabba förändringar som enkelt kan paketeras i dramatiska nyhetsinslag.
Till kategorin stora händelser räknas också Wikileaks läckor, inte bara på grund av de dokument som släpptes, men genom den idé som spreds med dem. Kanske kan det jämföras med idén om fildelning: man kan med lag sätta gränser för teknikens användning och med ekonomin påverka aktiviteten, men tekniken finns kvar. Och om grundmodellen stoppas dyker det snart upp nya organisationer med samma mål.
Det är en nyhet som är mer än en enskild händelse, vilket en naturkatastrof på många sätt är. Man kunde kalla det utveckling.
Den svenska Twittertråden ”prata om det” (#prataomdet) tillhör en besläktad form av utveckling. Genom en diskussion på microbloggen Twitter började kulturjournalisten Johanna Koljonen dela med sig av negativa sexuella erfarenheter. Detta efter att det visade sig att det i ett uppmärksammat mål mot Wikileaksprofilen Julian Assange uppstod frågor om var man drar gränsen för våldtäkt.
Twittertråden blev en hemsida, en motsvarande diskussion på engelska och nyhetsinslag i internationella medier som BBC World. ”Nu pratar hela världen om det”, skrev DN förra veckan och påpekar att ”Swedish rape” inte längre bara är en snussort. ”Swedish rape” kan också vara att ångra sig lite för sent för att våga säga nej, eller att ha sex när man är full. Åtminstone är det så som den internationella pressen tolkat diskussionen.
På Åland frikände nyligen tingsrätten en man misstänkt för våldtäkt med motiveringen att det inte förekom hot eller våld. Offret var inte ”i vanmakt” och hon gjorde inte heller motstånd och därför räknades det inte som ett brott.
I den tysta protest som ordnades på Torget förra veckan kunde man man läsa plakatet med texten ”Varsågod att våldta mej – jag har ingen talan, du får inget straff”. Att inte ha någon talan, det är vad ”prata om det”-fenomenet handlar om. Det handlar om svårigheten att sätta de rätta orden på något komplicerat. Det är också journalistikens kärna, i alla fall i teorin.
Att rapportera om en jordbävning är inte svårt, men möjligen farligt. Däremot är det svårt att rapportera om de följder en jordbävning får. Man talar om efterskalv. Sedan talar man inte så mycket mer om alla de miljoner liv som slagits i spillror. Det är för många ”små berättelser” för att kunna presenteras klart och slagkraftigt.
Det man inte kan tala om klart och slagkraftigt slår man sällan upp på löpsedeln. Våldtäkten hör till en typ av katastrof som är svår att rapportera om. Kanske är det därför behovet att prata om det i andra forum blev så stort att det nu får formen av en ”riktig” nyhet. Också här finns en idé som är planterad, som är större än själva innehållet i diskussionen: tanken att använda det anonyma nätet till en plats för diskussion om saker som vanliga medier misslyckas med att skriva om.
Diskussionerna kring ”prata om det” förs på en väldigt personlig nivå. Det handlar, i bästa fall, om att dela med sig av berättelser och ta del av andras för att få en klarare bild av en komplicerad fråga. Det handlar också om att våga prata när många andra gör det.
Nyheten består av många ”små” berättelser, snarare än en stor. Och tack vare forum som till exempel Twitter är detta nu möjligt på ett annat sätt än tidigare.
Behöver man prata om det också på Åland? Den tysta torgdemonstrationen tyder på att så är fallet. Och när idén är planterad: finns det andra saker man borde prata om på Åland, andra former av katastrofer, som liksom smyger sig fram i gråzonen mellan moralen och juridiken och behöver många små berättelser för att gestaltas?
Den stora nyheten 2010 borde vara insikten om att vi nu har större möjlighet än tidigare att göra just detta. Om 2010 blev de stora katastrofernas nyhetsår, kanske 2011 blir de många små berättelsernas.
