Stark opposition hellre än skakig regering
Inga Sannfinländare blir det i regeringen. EU-politiken blev, som väntat, stötestenen.
I Finland har Samlingspartiet och Socialdemokraterna, Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen, nått en överenskommelse om EUs ekonomiska stödpaketet till Portugal. Socialdemokraternas krav var att lösningen står som grund för regeringens EU-politik under den kommande mandatperioden, och när de två partiledarna presenterade sin lösning var det med idel leenden och ömsesidigt beröm.
I praktiken innebär beslutet en betydligt stramare inställning från Finland till ekonomiskt stöd till krisländer, något som också ingått i Sannfinländarnas långa kravlista för ett regeringssamarbete. Man går dock inte på långa vägar så långt som partiledare Timo Soinis retorik i valkampanjen.
Därmed sätter sig Sannfinländarna frivilligt i opposition. Det som dagarna efter riksdagsvalet föreföll helt givet, att regeringsbasen skulle inkludera Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna, eventuellt med ett mindre stödparti som tillägg, är avskrivet.
Stötestenen blev Europa-politiken och det i och för sig förutsägbara faktum att Timo Soinis retorik inför valet gått hem så väl i de egna leden att det nu inte var möjligt att backa.
Partiledare Soini säger att Sannfinländarna väldigt gärna ville med i regeringen, men att man inte kompromissar i Europa-frågorna, som utgjorde kärnan i Sannfinländarnas valkampanj. Exit regeringen Soini, och Enter en högljudd men fullkomligt maktlös opposition och en majoritet som kan regera i stort sett som man gjort tidigare, utan att ta hänsyn till den massiva missnöjesyttring som Sannfinländarnas valseger utgjorde.
De stabila småpartier som kan tas med i regeringen, De Gröna, SFP och Kristdemokraterna, är säkert villiga att hugga av sig en arm eller ett ben för regeringsmedverkan, och kommer näst intill självutplåning att vara lojala med regeringen.
Frågan är hur en sådan regering påverkar framtiden. Ger man fritt spelrum åt en vilt växande politisk motrörelse som får växa sig ännu starkare till nästa val, eller köper man tid att dels neutralisera den sannfinländska kritiken, dels lyckas med sin egen politik?
Månne inte Timo Soini i sitt hjärtas innersta kammare tycker att det är lite skönt att han slapp ta ett regeringsansvar med den vildvuxna hord till riksdagsgrupp han har bakom sig?
