Ständig aktivitet ett mentalt miljöhot
Om det stämmer att barns liv i dag är ungefär som de vuxnas liv, då finns det anledning att oroa sig för framtiden. Kanske blir utbrändhet snart ett fenomen som drabbar dagisbarn.
Barns liv liknar vuxnas, säger pedagogen och författaren Ylva Ellneby i onsdagens Nya Åland.
Tanken svindlar. Och det är förmodligen sant.
Även riktigt små barn har åtta timmars arbetsdagar. Skolbarn jobbar koncentrerat i en ofta bullrig och stökig miljö. Sedan bättrar de på med några timmar på eftis, kommer hem till en stressad middag, går på träningar och andra fritidsaktiviteter och läser läxor.
Föräldrarna har också ofta fullt upp. I en reguljär familj jobbar bägge föräldrarna och sköter mer eller mindre gemensamt sysslorna i hemmet. Ur föräldrarnas synvinkel är läxor och aktiviteter ofta prioriterade framom sådant som barn bara gör.
Lägg därtill många föräldrars oro över att barnen inte är tillräckligt aktiva, inte förkovrar sig tillräckligt, inte motionerar och får frisk luft nog, blir för tjocka, blir för smala, spelar för mycket dator, tittar för mycket på tv, sover för lite, sover för mycket.
Addera ytterligare alla de krav som barn snabbt lär sig att ställa på sig själv vad gäller liv, utseende, studieprestationer, relationer och materiella tillgångar och vi har fullfjädrade Duracell-kaniner redo att brisera av för hög spänning.
När man först började uppmärksamma problem med utbrändhet var det it-boomens 25-plussare som gick i väggen av att jobba hela nätterna, ständigt jaga fram det nyaste och ständigt stå på tå. I dag ser vi att det är de duktiga och empatiska kvinnorna i människonära yrken som tar slut av för mycket självpåtaget ansvar och för stor emotionell belastning.
I dag finns också en växande skara riktigt unga människor, i gymnasieåldern och uppåt, som kört slut på sig med omänskliga krav på ett perfekt liv där det inte finns något utrymme att slacka och slappa.
Att slacka och slappa hörde för tjugo år sedan puberteten till – förmodligen som ett helt naturligt sätt för kropp och själ att hantera de stora omställningarna inför vuxenlivet. Nu trappas tempot upp redan i unga år att upprätta sig själv som en god och duktig människa, och det är inte måttliga krav dagens unga ställer på sig själv.
Just där är själva nervändan i problemet. Den som inte vilar och slöar, inte laddar upp och tillåter sig att vara lite medelmåttig eller rentav dålig ibland, den orkar inte ett helt liv.
Det gäller också barnen. Som förälder gäller det faktiskt inte att bli ständigt duktigare. Det gäller att våga släppa till slöheten i sin renaste form, inte som tröstmat eller -dryck eller prylar eller spel, utan som ren och skär inaktivitet.
Det låter förvisso redan som en kliché, men försök göra det. Att faktiskt inte göra någonting är ett sällsynt fenomen. Det kunde mycket väl tjäna som stressindikator i varje familj att testa hur många minuter av overksamhet man klarar av innan något pockar på, och hur många sådana luckor det finns under en vecka. En annan röd flagga är när varje minut och halvtimme under både veckor och helger är inrutad och tidsbokad.
Just nu fostras framtidens vuxna. Ge dem tid att hitta sig själva.
