DELA
Foto: Jonas Edsvik<07_Bildrubrik>OVISS FRAMTID Det duger inte för stadsborna att år 2020 vakna till och kedja fast sig i lindarna. Det är nu vi både ska reagera och agera.

Spelar lindarna roll?

Mariehamns stads invånare står inför ett problem. Lindarna längs esplanaden är i så dåligt skick att framtiden för lindarna är oviss.
Infrastrukturnämnden har en arbetsplan för nästa år. De 320 lindarna längs Esplanaden ska underhållas och förnyas. De äldsta lindarna planterades för 120 år sedan, och det är inte första gången lindarna ses över. Tyvärr, får man väl tillägga.

Under 1960-talet, detta decennium då så mycket revs och asfalterades, utfördes också en beskärning av lindarna i Mariehamn. Beskärning är fel ord, stympning är mer korrekt. I början av december berättade Nya Åland att den felaktiga beskärningen ledde till stora hål i stammen och att de nya kronorna växt ut från hålens sida.

Lindarna har i dag rötsvamp som tagit sig in via sprickor i barken. Sprickorna har uppstått när man grävt nära trädens stammar.

Nu står mariehamnarna inför konsekvenserna av tidigare felbeslut.

Kronorna ska inledningsvis beskäras så att tyngden för stammarna lättar. Det kortsiktiga arbetet är det mindre problemet.

Dilemmat uppstår inom fem år då infrastrukturnämnden måste bestämma sig för om lindarna överhuvudtaget har en framtid.

Ni läste rätt: det är inte säkert att lindarna i Mariehamn har en framtid.

Med andra ord: kalhygge.

Nåja, riktigt så illa är det kanske inte. Stadsträdgårdsmästaren Anne Nordblom har i en rapport om lindarna uppgett att lindarna, om de byts ut, ska bytas ut sektionsvis. Att bara ta bort några träd och lämna andra är enligt rapporten inte en bra lösning. Vi står alltså inför ett sektionsvis potentiellt kalhygge.

I praktiken verkar det som att det finns två vägar att gå: endera chansar man och låter lindarna stå kvar. Kanske är de inte i så dåligt skick, kanske är de trots allt stabila.

Eller också hugger man ner lindarna sektionsvis, planterar nya och väntar.

Det säger sig själv att ingendera lösningen är optimal. Stora träd i dåligt skick utgör en säkerhetsrisk, dessutom mitt i centralort. Men ingen vill heller se esplanaden naken, utan sina träd.

Infrastrukturnämnden verkar vara väl medveten om problemet. De har bett om stadsbornas åsikt, men om nämndens ledamöter inser allvaret, lever stadsborna i lycklig förnekelse.

Infrastrukturdirektör Kai Söderlund säger till Nyan att få hört av sig.

Det här duger inte.

Det duger inte för stadsborna att år 2020 vakna till och kedja fast sig i lindarna. Det är nu vi både ska reagera och agera.

Visserligen verkar det tröstlöst, det är pest och kolera vi har att välja mellan: få en lind i huvudet eller leva utan lindar.

Å andra sidan har som sagt få stadsbor hört av sig. Trots det tämligen ovanliga i att en nämnd uttryckligen efterfrågar stadsbornas respons, har diskussionen lyst med sin frånvaro.

Vad som blir en stads kännetecken är sällan något som planeras av konsulter.

Vad som blir en stads kännetecken har att göra med till exempel 320 lindar som vi vandrar under lummiga sommardagar och förundras över sprakande höstdagar.

Lindarna kan med fog kallas stadens själ, och det är nu den ska diskuteras.