Spåren av #metoo
När Institutet för hälsa och välfärd ställde en ny fråga i sin enkät ”Hälsa i skolan” synliggjordes ett välbekant problem: tonårsflickor utsätts ofta för sexuellt våld. Ålands förstaplats i mätningen kan dock vara en signal om att måttet är rågat.
Det har redan uppmärksammats flera gånger om i veckan: åländska ungdomar toppar statistiken över upplevd ångest, våld från föräldrar och dålig hälsa.
Den tveksamma äran av denna förstaplacering har fått uttolkare att tillgripa alternativa förklaringsmodeller. Kanske åländska ungdomar bara klagar mer? Är det månne den geografiska närheten till den svenska ”lättkränktheten” som förvridit huvudet på den åländska ungdomen?
När Nyan som första tidning uppmärksammade undersökningen på Åland ifrågasatte också flera sakkunniga – off the record – enkätens relevans på denna grund. Skälet till att åländska ungdomar uppger att de mår sämst har mera att göra med hur de UPPLEVER sin situation, snarare än hur det faktiskt förhåller sig, framkastade de.
Denna tidning ställer sig aningen skeptisk till det påståendet. Hur som helst finns det en fråga i enkäten som den bortförklaringsmodellen överhuvudtaget inte rår på. Det gäller den nya indikatorn ”Upplevt sexuellt våld under året”.
Även här utmärker sig den åländska statistiken. Bland flickor på yrkesgymnasiet hade 22,9 procent upplevt att de utsatts för sexuellt våld – en dyster förstaplacering nästan tio procentenheter före tvåan.
Innan nu förståsigpåare börjar med den eviga refrängen om att de unga flickorna på något sätt bara missuppfattat omgivningens allmänna vänskapligheter, så kanske vi ska presentera de fyra frågor de fått ta ställning till. De tillfrågades: ”Har du upplevt något av det följande under de senaste 12 månaderna?”
1) Tvång att klä av dig
2) Beröring av intima områden på kroppen mot din vilja
3) Påtryckning eller tvång till samlag eller en annan form av sex
4) Erbjudande om pengar, en vara eller alkohol eller droger mot sex
Man konstaterar: det är ganska svårt att missförstå dylikt. Det är svårt att se hur ”lättkränkthet” kunde få unga kvinnor att inbilla sig att någon tagit dem på brösten, försökt förmå dem att klä av sig eller våldtagit dem.
23 procent hade varit med om något av ovanstående. Stanna vid detta ett ögonblick. Låt det sjunka in. Nästan var fjärde flicka på Åland.
Ja, denna nya post i enkäten föranleder en hel del funderingar. Som till exempel: varför ställde ingen den frågan förut?
Kändes den inte så angelägen? Fanns det ingen kvinna med bland enkätkonstruktörerna som kunde dra sig till minnes sin egen uppväxt? Eller tyckte alla inblandade att, nå, lite får väl tjejer tåla?
Sedan kom hösten 2017 och #metoo, kan man anta. Och tusan vad det blev fart på frågeställarna helt plötsligt.
Så hur ska vi se på statistiken, och på Ålands överrepresentation? Är åländska pojkar och män bara mer sviniösa till sin natur än rikssnittet? Det finns ingen anledning att tro det. Men om vi i stället tillgriper den ”geografiska” förklaringen – närheten till Sverige – infinner sig en nästan tröstande tanke, som återigen har med #metoo att göra.
För frågorna ovan reflekterar vad kvinnor i alla tider tvingats räkna med, som ett ”naturligt” inslag i livet. Det var det som #metoo handlade om – den plötsliga insikten om att alla är drabbade, att det inte borde vara så här och att det inte behöver vara det heller. Är det den bristningsgränsen som unga åländskor kom först till?
I bästa fall är det så man ska förstå den gräsliga statistiken från Institutet för hälsa och välfärd. Vi var först i Finland med att säga: nu räcker det.
