Voulez vous être mon ami?
Snart åker jag på en språkresa! I två veckor i maj ska jag bo inneboende hos en familj i Lyon samtidigt som jag ska plugga franska på Lyon Bleu International.
Åh vad roligt det ska bli, och samtidigt lite läskigt.
Det var i höstas som jag ansökte om ett stipendium från en finsk stiftelse. Stiftelsen beviljar årligen finländska journalister pengar för att genomföra olika projekt eller läsa olika kurser. Jag ansökte om att få plugga franska i Lyon i maj och svaret kom efter några veckor – jag fick en plats.
Hittills har jag pluggat franska i sex år och några månader. I högstadiet och gymnasiet hade jag franska som valbart språk, och efter skolan flyttade jag till franska alperna för att språkbada och jobba på ett stall som hästskötare.
Månaderna i Evires – som den lilla alpbyn jag bodde i hette – blev långa. Jag var bara 19 år och drabbad av en fruktansvärd hemlängtan. Dagarna var fyllda med stallsysslor och med bara en dag ledigt i veckan hann jag aldrig lära känna några nya kompisar på orten.
Jag tröståt franska ostar och schweizisk choklad samtidigt som jag tittade på dubbade Vänneravsnitt i mitt lilla rum om kvällarna, så jag kan tacka det fysiskt tunga hästskötarjobbet för att jag inte rullade ombord på flygplanet hem.
Nu hoppas jag att det ska bli lite annorlunda. För det första reser jag ner tillsammans med fyra andra finländska journalister så förhoppningsvis ska väl vi kunna umgås med varandra när vi väl är framme. Annars blir jag ju indelad i en studiegrupp på skolan och där ska det väl också finnas människor jag kan bli kompis med.
Nog är det väl konstigt att man fortfarande är rädd för samma saker som när man tog sin ryggsäck och gick till skolan för första gången som sjuåring 1991? Tänk att man fortfarande grubblar över frågor som ”Tänk om ingen vill bli min kompis?” eller ”Tänk om jag får sitta ensam på rasterna och ha det tråkigt?”
Kanske borde jag grubbla över att jag inte förberett mig genom att läsa de franskaböcker jag hade tänkt plöja inför resan. Kanske borde jag lägga energin på att läsa gamla franskaböcker från lyceet och lyssna på franska radiodokumentärer istället för att oroa mig för ifall jag ska få några vänner i Lyon eller inte.
Istället google translatar jag frågan ”Vill du bli min vän”. För den frågan blir ändå viktigast att få ett svar på.
