Vill jag bli tagen av daga?
Dags att börja tänka på döden. Nästan tre fjärdedelar av finländarna säger ja till dödshjälp och riksdagen har fått ett medborgarinitiativ om eutanasi. Så det tål att veta hur man vill ha det.
Vår riksdagsledamot stöder initiativet. Han är ung.
För 20 år sen visste jag. Självfallet skulle var och en få bestämma själv. Och om man inte hade möjlighet att avsluta ett plågsamt liv på egen hand så skulle man ha rätt till hjälp. Det var så enkelt.
På något sätt tycker jag så fortfarande. Det vill säga just jag skall ha rätt att bestämma själv. Men gäller det alla andra också? Är jag tveksam för att jag är 20 år närmare nu. Kanske beror det på att jag såg min mamma tackla av. Från att ha varit oerhört aktiv bara låg hon där, helt tyst, matades, tvättades, vändes.
Vad var det livet värt? Men hon hade inte ont, inte mycket i alla fall. Och jag hade på inga villkor varit beredd att låta henne dö innan kroppen rätt och slätt gav upp.
Nu protesterar de , som förespråkar eutanasi och säger att dödshjälpen gäller enbart döende människor (är någon odödlig?) med outhärdliga smärtor, människor som själva ber om att få komma bort. Jag vet. Och som sagt, för min egen del…
Men vem skall göra det? Vem vill? Vill någon överhuvudtaget? Det är en av frågorna.
Det påstods, antyddes åtminstone, hemma i byn att morfar fick hjälp på vägen. Han hade legat hemma i skelettcancer i flera år och var mycket dålig. Efter en smärtlindrande spruta somnade han. Var det så? Ingen vet, ingen frågade.
Om det var så, så var det modigt gjort. Det tycker jag. Men ändå.
Om någon som står mig mycket, mycket nära lider utan hopp om bot, kan jag då tänka mig eutanasi? Det är möjligt. Men då är det jag som skall göra det. Klarar inte jag det så skall ingen annan heller.
En annan fråga är hur de som är i ”eutanasiläge” reagerar? Börjar gammalt folk och obotligt sjuka tycka att de borde bestämma sig. Att de borde ta sitt ansvar och inte ligga de anhöriga och samhället till last.
Så är det inte tänkt, självfallet inte. Men tänk om det går så i alla fall. För vi har ju stiftat lagen – om den stiftas – och då skall den användas. Eller?
För att tala om vad man vill så måste man kunna just det – tala om. Hur blir det med dem som slutat tala, som min mamma? Svåra beslut vill man helst inte fatta. Så varför inte låta bli?
Harriet Tuominen
