Vi var nio år och belagda med munkavle
En dag när vi kom till skolans matsal för att äta lunch satt lärarna helt sonika iklädda stora hörselskydd. ”Vi protesterar i dag”, sade de. ”Vi protesterar mot att det är ett sånt oväsen här inne.” Därefter var det bara att finna sig i att sitta tyst. Jag minns ljudet av besticken mot tallrikarna och skrapet av stolar mot golvet.
Jag hade fått en ny kattunge som jag ville berätta om. Genast, nu, jag kunde inte vänta.
– SCHHSSSS!
Läraren spände ögonen i oss. Vi var nio år och belagda med munkavle under måltiderna. Men bordsbön bad vi. ”Tack gode gud för maten, amen.” Eller: ”I Jesu namn till bords vi gå, välsigne Gud den mat vi få, amen.” Fast vi mimade alltid ett något okristligt i stil med: ”Tack för maten den var god, hälften spydde, resten dog.”
Jag minns att min första klassfröken ofta hade en blå angorakofta på sig. Hon uppmuntrade oss att göra det vi hade lätt för. Jag har kvar ett kort jag fick av henne med uppmaningen ”Fortsätt att skriva”. Det gjorde jag. Hon hade en vacker handstil.
För rättvisans skull bör påpekas att de flesta lärare var bra. Riktigt bra till och med. Men när ämnet avhandlas vid Nyans lunchbord visar det sig att det är de sämre lärarna man minns bäst.
En av mina lärare målade vid ett tillfälle en prick på svarta tavlan. Sedan fick en bråkstake stå tio centimeter från tavlan och titta på pricken resten av timmen. Jag minns att hans öron lyste röda. Vi andra tyckte synd om honom, kände redan då att det inte var okej.
En annan lärare målade en bomb på tavlan. Om vi var högljudda suddade han ut en del av stubinen.
– Snart smäller det, sade han. Snart smäller det.
Om vi var tysta en stund förlängdes stubinen. Jag tror att bomben hade en glad mun om vi var snälla och en arg om vi bråkade, men kanske är det en efterhandskonstruktion. Jag vet inte.
Men jag vet att vi var rädda för bombmannen.
I högstadiet fick vår klass epitetet ”den värsta hittills”. En salig blandning av starka personligheter, barnslighet, envishet, intelligens, bångstyrighet och mycket spring i benen var det.
Lärarna hade lite olika taktik för att stävja oss.
En av dem grät. En annan körde kompistaktiken. En tredje satte helt enkelt de jobbiga eleverna längst bak i klassen och ”de som ville lära sig något” längst fram. Själv hamnade jag framför katedern, mitt 14-åriga jag tyckte det var pinsamt men jag hörde åtminstone vad läraren sade.
Till sist togs beslutet att splittra klassen i två delar. Halvorna införlivades i sin tur med en annan, mer lätthanterlig klass. Det var en lättnad. Och de stökigaste av de stökiga, de som bara inte kunde samla sig under de första darriga tonåren, har det gått fint för i livet.
Och säkert har lärarna glömt oss vid det här laget. Gott så. Men vi glömmer aldrig våra lärare.
