Vi möts på halvknagglig väg, finnarna och jag
Jag sitter på Lybeck-kajen i Helsingfors när en vän ringer. Han är en flitig användare av ordböcker. Alltsomoftast sitter han med en bok i knät och söker spännande ord. Hittar han något skriver han upp dem på ett solkigt papper som förvaras i bakfickan.
Min vän tycker att språket utarmas. Att så många vackra ord går till spillo. Jag vårdar mitt språk i hans närvaro. Ibland lär jag mig några nya uttryck innan vi träffas. För utbytets skull, ni vet.
– Serendipitet, vet du vad det betyder, frågar han mig.
Jag erkänner att det gör jag inte. Har aldrig hört det förut.
– Det betyder förmåga att kunna göra trevliga upptäckter av ren slump
Se-ren-di-pi-tet. Vilket vackert ord. Vilken magisk definition. Då kommer nästa fråga.
– Sleksot. Vet du vad det betyder då?
Jag börjar bli något irriterad. Är det här ett förhör eller? Men svaret får mig att skratta. Även om det egentligen inte är så kul. Bara lite. Det betyder nämligen en sjuklig drift hos husdjur att slicka sig. Jag ler i mjugg, naturligtvis med handen för munnen.
Förbi mig flanerar några finländare med åländska flaggor. Ålandsdagarna har kommit till staden.
I nian praktiserade jag på Ålandskontoret i Helsingfors och fick då besöka riksdagen.
En ledamot, jag minns inte vem, varnade mig för att prata svenska alltför högt. Ryktet förtäljde att det fanns någon gubbe som kunde bli upprörd. Mitt 15-åriga jag viskade på åländska så det ekade mot marmorväggarna.
Vid helgens besök i huvudstaden är det inte tal om något viskande. Nej då. Jag pratar finska och finnarna ler. Att de svarar på svenska gör mig glad. Vi möts på halvknagglig väg.
Helsingfors. En stad som för mig så länge innebar stafettkarneval, öststatskänsla och gymnastiktävlingar där man övernattade på hårda skolgolv. Är Helsingfors en grå stad? En öde stad? En stad där de inte förstår vad man säger?
Inte alls. Jag strosar Mannerheimvägen ner. Solen skiner och jag hör engelska, spanska och japanska. I skyltfönstren finns mängder av vackra kläder. Saluhallen med dess blandning av dofter och synintryck har en magisk dragningskraft på mig. Jag tycker om att lära känna nya städer. Att hitta nya gator att vandra på.
Efter helgen kan jag stolt konstatera att serendipitet är en egenskap jag besitter. Och att Helsingfors är en stad som man kan göra massor av trevliga upptäckter i.
Res dit själva så får ni se.
