Vi har det bra, vi här bak i bilen
Alla människor har en fri vilja. Och alltid minst ett val.
Man kan bita ihop och gnissla tänder i bilkön. Man kan börja tuta och utnyttja den obscena gestens alla möjligheter. Och man kan välja att stänga av motorn, lämna fordonet mitt i rondellen och helt sonika gå därifrån.
Det är ju, som bekant, aldrig för sent att ge upp.
Men alla viligt funtade människor vet att man ska vara snäll, glad, god och äta sina morötter. För då kommer man till himlen.
(Eller ännu hellre till en avskild sandstrand med tillhörande paraplydrink och en stor plåtväska med försnillade pengar som någon leende schweizisk bankdirektör så graciöst överräcker.)
Fast ibland kommer den. Droppen.
Den där svettdroppen som får en att slinta lite så att stolen man håller i liksom halkar ut genom glasrutan och på något märkligt sätt hivas från sjunde våningen. Droppen som fräter fram lite vanvett och gammaldags hederligt raseri. Droppen som resulterar i dunkande pannlober och frifräsande reptilhjärnor.
”Fuck it”, tänker man och kliver ur bilen mitt i rondellen. ”Nu skiter jag i den här s****** j**** s*****” och andra uttryck som inte lämpar sig för tryck i en tidning som läses av barnfamiljer och marthaföreningar.
Man promenerar istället till jobbet och snyter sig i chefens gardiner. Med eller utan lottovinst.
Man utnyttjar den tomma väggen på kulturhuset till ett projekt som innebär en konstnärlig utsvävning av Stalin-karikatyren som alla ålänningar egentligen vill spreja dit, men som ingen vågat skissa på hittills.
Man kanske ger en saccosäck på käften också, innan dagen är slut.
Problemet med den här typen av handlande är att det till exempel kan straffa sig i slutändan. Innan man vet ordet av är man en mycket rödare och mindre sansad version av sig själv som sitter i butkan och vrålar: ”Vadå olaga hot?! Jag skulle ju bara skriva hans namn MED MARSCHALLER!!”
För i vår glestandade nordiskt tysta kultur finns inget utrymme för varmblodigt raseri.
Men visst fasen är det skönt att bli arg ibland, det blir ju alla ålänningar. Man SKA tuta på framförvarande fordon för att de inte fattar att de VISST HINNER göra vänstersväng före ekipaget bestående av tre hoptejpade långtradare som färdas med en hastighet av 230 kilometer i timmen på Godbyrakan, följt av halva Ålands befolkning som har lite tusans bråttom till Mattssons.
För sådan är ju ålänningen EGENTLIGEN.
Snäll och välmenande.
Den röda ansiktsnyansen beror väl på att julfriden snart kommer att sänka sig. Eller nåt.
Linnea Friman
