Vi glömmer inte 11 september 1973
Det är den 11 september 1973 och jag har just börjat på tvåan i gymnasiet. Vi har som vanligt slagit oss ner inför morgonsamlingen i den gamla ungdomslokalen som är vår skollokal.
Rektorn står som vanligt beredd med bandspelaren för att lära oss dagens fågelläte. Vi är sömniga som vanligt.
Då kliver plötsligt Rolf – en politiskt medveten kille med vildvuxet hår som går tredje året – upp och säger högt till oss alla: Chiles demokratiskt valda president har störtats i natt. En militärjunta har tagit över. Diktatur råder. Människor fängslas, torteras, dödas. Stadion i Santiago har förvandlats till fångläger.
Vi sitter plötsligt kappraka på stolarna. Salvador Allende död? Augusto Pinochet juntaledare? Vad är det som händer?
Den dagen är det omöjligt att koncentrera sig på franska verbformer och Einsteins relativitetsteori. Alla är chockade och vill få reda på så mycket som möjligt. Rolf blir vår informationskanal.
Den dagen kommer världen in i våra liv på riktigt.
Vi gråter när vi hör att musikern, politiska aktivisten och läraren Victor Jara torterats på Estadio Chile tillsammans med tusentals andra fångar. Vi gråter och förfäras när vi hör att Victor Jara efter att ha fått sina händer sönderslagna och den hånfulla kommentaren ”spela nu då” till slut avrättas med 41 kulspruteskott och dumpas på en väg i utkanten av Santiago.
Vi lider med människorna som trott på demokrati, på en framtid utan förtryck, på en jämnare ekonomisk fördelning, på lika rösträtt – allt det som militärjuntan nu krossat.
Vi visste förstås att USA hade stor andel i det som hände. Militärkuppen i Chile öppnade våra ögon.
En våg av solidaritet med Chiles folk svepte över världen. El pueblo unido jamás será vencido – ett enat folk kan aldrig besegras – ropades i demonstrationståg i alla demokratiskt styrda länder. Chiles folks sak var vår.
Vi sjöng Victor Jaras sånger. Vi citerade poeten Pablo Neruda. Vi hörde exilgrupper som Quilapayún och Inti-Illimani på konserter. Vi läste allt vi kom över. Vi diskuterade och avskydde.
När Augusto Pinochet för några år sedan haffades i England jublade jag. Äntligen! Men det var ändå för sent.
När jag nu ser bilden av den gamle chilenske kuppmakaren och mediemogulen Agustin Edwards Eastman i torsdagens Nyan blir jag fysiskt illamående. Att han är på besök på Åland med sin lustjakt som en fri, om än gammal, man övergår både mitt förstånd och min anständighetsgräns.
Han ska veta att vi är många som aldrig glömmer. Och vi finns också på lilla Åland.
