Vem tjänar på bluffmaten som vi är med och betalar?
I dag har jag tagit ut gäddfiléer ur frysen. Jag har inte varit ute på isen och fiskat, det har andra gjort, men filéerna har ändå inte kostat mig någonting. Billigt och bra.
Så vad får bra mat kosta?
För min del tycker jag att maten får kosta om den är riktigt bra. Jag vill veta vad jag äter och vad jag bjuder familjen på vid mitt köksbord, därför handlar jag alltid åländskt i första hand och inhemskt i andra hand. Ibland dyrt och ibland billigt.
Ingen tycker väl om att bli lurad, det gör nog inte de rumänska hästägarna heller som troligen helt oförskyllt fått dåligt rykte om sig och sitt land. De fick nog inte många euro för hästarna de sålde till slakt, när slutprodukterna som via många omvägar, spridits runt om till färdigmatsdiskarna i Europas stormarknader fortfarande är så billig.
Om hästköttet i den beramade lasagnen transporterats från Rumäniens slakterier till Korsika för bearbetning, därifrån via Frankrike till Luxemburg där lasagnen tillverkats, kan man fråga sig hur det där köttet egentligen mådde när det slutligen hamnade mellan lasagneplattorna och senare i svenska kyldiskar.
Ett är i alla fall rätt säkert, någon tjänar bra på bluffmakeriet. Det är inte de rumänska hästägarna, knappast deras slakterier heller, det är senare i kedjan pengarna flyter in. Jag är faktiskt rädd för att vi själva är med och betalar!
Hur då? Jo vi är ju med i EU, nettobetalare till och med, och EU:s olika stödprogram ger smarta typer möjlighet till lättförtjänta pengar.
Att maten skall transporteras in och ut genom ett flertal länder nuförtiden har naturligtvis med systemet att göra, import och export, någon liten åtgärd här eller där och stödpengarna rullar in. Pengar som kommer från jordbruksbudgeten.
Det är nästan likadant med den norska laxen i våra åländska kyldiskar, tro inte att den kommer färsk direkt från Norge heller. Så nog kan man ha en åsikt om färskheten, alla fina kylbilar till trots, om den varit en vända via Polen till exempel.
Så hellre mina gäddfiléer från närbeläget vatten, egenhändigt tillredda från grunden. Färsk skötströmming är inte heller illa.
Naturligtvis behöver man inte må dåligt av att äta färdig lasagne, tillredd i Luxemburg, med hästkött i stället för nötkött, som färdats långt från sitt ursprung över många gränser, före stekningen. Det behöver inte vara hälsovådligt, men är det klokt att köpa sådan mat – jag bara frågar?
Dessutom är det lätt att laga egen lasagne med närproducerat kött från närbutiken. Det blir bestämt billigare också. 500 gram malet kött är inte dyrt och det räcker till en stor lasagne som man kan dela, frysa in och ha middagen färdig för flera dagar.
Själv är jag ganska trött på alla kocktävlingar och matprogram i så gott som alla tv-kanaler nu för tiden. Det är bara för mycket. Ändå hoppas jag det betyder något när en kille som skådespelarkocken Per Morberg så kraftfullt för fram goda råvaror från småskalig, lokal produktion. Det var kul att se hans besök i ett litet hembageri, i ett gårdsmejeri där man gjorde egna läckra ostar och andra mindre företag för gediget mathantverk. Det finns folk som kan och vill laga bra mat.
Som den gammalmodiga moraltant jag antagligen är, tycker jag att alla borde förstå och uppskatta allt det goda vi odlar, föder upp och förädlar här på våra små kobbar ute i havet. Det handlar om äkta vara i grunden och allt går att härleda till ursprunget. Vad är inte det värt?
För övrigt förstår jag inte varför man inte skulle äta hästkött? Kanske för att hästarna numera upphöjts i status, har näst intill människovärde. Man äter ju inte sin kompis förstås …
