Vattna plastblommorna som vanligt
Solljus-girlanderna med kulörta lyktor i trädet har slocknat. Ibland lyser bara en av girlanderna, ibland blinkar de som missförstådda julgransljus. Men trädgården är numera huvudsakligen mörk på kvällarna.
Mörkret och den svala luften är startskottet får mitt årligt återkommande renoveringsbehov. Lika säkert som att skolväskan letas fram, lika säkert är det att min längtan efter målarpenslar blir omöjlig att stå emot.
Poolen blir ett arbetsrum, sonen får ett nymålat skrivbord, svärmors korgstolsmöblemang förs till Lackcenter. Flygeln ska ut, matsalsmöblemanget in.
Med en stor målarfläck (guld) på näsan hämtar jag barnet från dagis. Min armbåge har en beige färgfläck och diskbänken hemma har fått ett diffust drag av rosa. Huset luktar målarfärg och terpentin, färgproverna dräller och jag återupptar min förälskelse i personalen på Ålands färg och tapet.
Personalen där alltså! De säger ibland ”Jaha, du tänker så” och då fattar jag att jag tänkt helt fel. Ibland säger de ”Det blir dyrt”, och det vill jag gärna veta. Ibland höjer de bara på ögonbrynen och då tänker jag definitivt om.
För en sån som jag, med tummen mitt i handen och målarfläckar på näsan, men med en renoveringslängtan som är betydligt större än min renoveringsförmåga, är sådan personal livsnödvändig.
Jag kan inte måla. På riktigt, jag kan inte. Jag vet inte hur mycket möbel en liter färg räcker till, och jag vet inte om färgen ska vara halvmatt eller blank. Personalen kan, och utan deras självklara handledning skulle mitt hem se bra mycket märkligare ut än det gör.
Personalen på blombutikerna är tvärtom. Jag har inte besökt en blombutik på Åland där det inte förutsatts att jag har doktorerat i blomodling. ”Vattna den där som vanligt” sa en försäljare åt mig efter att jag upplyst henne om att jag har plastblommor inomhus. Jaha, plastblommorna vattnar jag ju inte så ofta förstås.
Jag köpte en flaska växtextrakt (heter det så?). Det sa försäljaren att mina nyinköpta dahlior behövde (hon sa också ”så gödslar du som vanligt”. Igen: vad innebär detta ”vanligt”?). Ingenstans på flaskan stod instruktioner. Jag fick varken veta hur mycket extrakt som behövdes eller hur ofta mina blommor behövde det.
Jag är min färgbutik trogen. Inget kan få mig att byta. Jag vill att någon ska upplysa mig om vad som är möjligt och omöjligt. Jag vill ha personalens kunnande där mitt eget kunnande brister.
Däremot byter jag blombutik lika ofta som min blomlängtan sätter in (den är renoveringsinspirationens motpol, den börjar spira då ljuset återvänder och skolorna slutar). Ännu har jag inte råkat ut för en blomförsäljare som levt ut sin rättmätiga auktoritet, den som jag trängtar efter och ber om.
Jag lovar, om någon blomförsäljare säger ”Det där klarar du omöjligt av, den är svår, ta istället den här”, kommer jag inte att svika. Då blir jag stamkund (en gång om året).
