Världen är liten
Om inte världen är liten så är åtminstone Åland det. Förr eller senare springer man ihop men någon, som har varit försvunnen i evigheter.
Som i går på bilbesiktningen. Jag skulle ha varit där i tisdags, men glömde. Så jag ringde vid 12-tiden i går och beklagade. Och fick tid klockan 15. (Har någon någonsin försökt påstå att det är svårt att komma dit?).
Där stod jag i det nyinrättade kundrummet (fanns inte i fjol eller när jag var där senast) och bläddrade i en bok när någon dök upp bredvid mig och sade ”Hej Harriet!”.
Hon såg bekant ut. Väldigt bekant. Säkert någon som har jobbat hos oss någon sommar inte helt nyligen, och som nu studerar på annat håll. Tänkte jag, för det är inte lätt att känna igen en tjej som har luvan nerdragen till ögonbrynen så bara en liten slinga av håret tittar fram på ena sidan. Isynnerhet inte om man är ansiktsblind som jag.
Hon log glatt och berättade vem hon är.
– Kicki! var i stort sett det enda jag fick fram. För det är så himla länge sen (sommarvikarie på tidningen, pyttsan).
Kicki var den första ålänning jag träffade, som jag känner till. Jag kanske har berättat detta förr, men så här var det.
Det var september 1964. Jag var ung student, ensam i Helsingfors och skulle gå till Åbo Nation för första gången. På höga klackar och lätt skakiga ben gick jag genom korridoren till det som senare döptes om till ”under kupolen”. Jag visste på förhand att jag inte kände en själ där.
Framme vid de tre trappstegen som leder in till lokalen får jag syn på en tjej som sticker fram huvudet ur ett bås eller nånting, hon ser mig, lyser upp.
– Hej, välkommen. Jag heter Kicki, kan du hjälpa mig att göra smörgåsar.
Jag glömmer det aldrig. Där stod jag och bredde smörgåsar och var plötsligt inte ett dugg vare sig blyg eller rädd eller nånting alls. När jag en stund senare fick veta att jag kunde köpa öl av Prolle om jag ville ha, så kunde jag till och med skratta åt det väldigt konstiga ö-ljudet. Mina sje-ljud lät mest som ”tje” (påstod blivande maken, som jag träffade samma kväll), men deras ö-ljud … Ojojoj.
Efter att ha hjälpt in mig i gemenskapen försvann Kicki så småningom ur mitt liv. Hon hamnade väl i Sverige, som så många andra.
– Det där minns jag ingenting av, sade hon helt uppriktigt när jag i går berättade vilket intryck hon hade gjort på mig.
Så är det naturligtvis. Kicki, Majsan och de andra hade många nykomlingar att ta hand om. De gjorde ett gott arbete. Man borde nästan ordna en nostalgiträff.
Jag kan fortfarande breda smörgåsar om det behövs.
