Vårkänslorna drog iväg mig
Det är lika bra att jag erkänner. Saker och ting brukar komma ut ändå förr eller senare, och som journalist på den här holmen i 31 år vet jag vad jag talar om.
Det är så att vårkänslorna har dragit iväg med mig och grumlat till mitt omdöme. Bland alla vårtecken som våra läsare ringer in har jag blandat in mina egna. Jo, jag vet. I nyhetstexter skall man som opartisk journalist inte blanda in egna tyckanden och låtanden. Men när jag tar emot våra läsares vårtecken rycks jag med och kan inte låta bli att plussa på med ett par egna vårtecken också.
Det är lika bra att komma ut ur garderoben. Det är jag som är ”lemlänning” i Bastvik. Jo, det är sant. Det är jag som hörde bofinken sjunga i tisdags morse och det var jag som på vägen hem kom ihåg att ringa till kvällschefen Mårten och berätta att isen gått på Lumparn.
Koltrasten som sjöng för ett par veckor sedan… Jodå, det var också jag.
Tyckanden och låtanden från oss journalister skall hållas på sin plats. Det vill säga den här platsen till exempel, därför, när jag nu med gott samvete kan skriva vad jag tycker, kan jag berätta om ännu ett vårtecken.
Vi har fått den första ödlan i present av Cissi, katten med ett skruv i benet. Tja, någon skulle kanske kunna påstå att hon har en skruv lös också, men den som skulle uttala sig så nedsättande om Cissi hade nog inte tillräckliga kattkunskaper.
Tusse och jag låg i godan ro på sängen efter middagen. Han sov, jag läste Husis (sensationellt om det hade varit tvärtom). Då hördes plötsligt ett prassel på mattes sida av sängen. Jaha, någon liten kisse som vill ha uppmärksamhet tänkte jag och trodde det var Jean, lillkissen, som busade med någon pappersbit.
Men Tusse reagerade kraftigt på ljudet och reste sig upp med ett ryck. ”Ta det lugnt”, sade jag och fortsatte läsa. Då prasslade det igen. Tusse tittade upp mot hyllan ovanför mattes säng. Jag gick runt sängen och tittade under mattes säng, eftersom jag tyckte ljudet kom därifrån. Men där fanns ingen liten buskisse.
Tusse hoppade upp på hyllan, fällde ett par familjeporträtt och snusade runt. Jag blev arg och sa till på skarpen, han hoppade ner. Här är ingenting förklarade jag bestämt och reste upp de fällda anhöriga.
Störd i min middagsvila klädde jag på mig och gick ut för att dona lite. När jag kom in en timme senare och kikade in i sovrummet låg Tusse på sängen i beredskapsställning och kikade oavvänt upp på väggen ovanför sängen.
Där, med fötterna stadigt fast i tapeten, hängde en ödla med huvudet ner. Jag steg upp i sängen och plockade ner den. Den var utan svans efter den antagligen våldsamma kattleken tidigare på dagen.
Jag bar ut den och släppte den i sanden under verandan med en hälsning: ”Hoppas du klarar dig”.
Visst är katter gulliga.
ULF WEMAN
