Våren firas i garaget
Ni borde se vårt garage!
Eller, förresten, det borde ni inte. Ni skulle inte få plats. Garaget är byggt för två bilar. I vintras rymdes ingen bil in. Från golv till tak är garaget istället fyllt med bråte. Det är inte bra. Faktum är att jag skäms lite grann över vår konsumtionshets.
I helgen blev det räfst och rättarting. Jag bar lådor tills svetten rann. Detta är inget som jag och maken kan göra tillsammans. I något skede av alla städningsprocedurer blir jag förbannad. Orsaken till ilskan är oklar, kanske är det helt enkelt sakernas inneboende jävlighet. Då ska ingen vara i närheten. Jag kan ju inte skälla ut föremålen som dräller och aldrig tar slut, sakligt och förståndigt skäller jag istället ut den (maken) som befinner sig i närheten.
Så jag städar garaget ensam. I lördags hann jag med ett hörn. Lådorna driver nu omkring i vårt vardagsrum. Högarna växer: en till Emmaus, en till Mise och en till det loppisbord jag insåg att jag måste hyra. Det blev mycket roligare att städa då jag föreställde mig miljonerna jag ska tjäna på skiten. Girighet är tydligen en stark drivkraft.
Loppisbordet, detta svarta hål, Bermudatriangeln, dit jag öser det mesta, blev snabbt fullt. I skrivande stund vet jag inte hur framgångsrik strategin är. Vill någon ha vårt avlagda skrot?
Städningen är däremot med all säkerhet framgångsrik. Jag blev snabbt besatt av rena ytor och citrondoft. Att rensa och rengöra kreerar samma slags endorfiner som ett hårt träningspass (i fråga om fysisk ansträngning finns det också likheter). Allt är möjligt, mer kan slängas.
Jag gjorde en ovetenskaplig gallup bland mer erfarna sorterare vid lunchbordet på jobbet. Ingen har någonsin ångrat något de slängt/gett bort. Jo, kanske en, det handlade om gamla barnteckningar. Men i övrigt. Ligger på dödsbädden och sörjer att jag slängde en trasig tekopp? Förmodligen inte.
Trasiga cd-ställ försvinner, klockan som inte har fungerat på tretton år slängs, högar med gamla klänningar säljs, ytor frigörs, spindlarna flyr och jag breder ut en matta bara för att jag kan. Ett hörn är klart. Ett litet hörn.
Viss ekonomisk framgång har faktiskt städningen redan resulterat i. Under studietiden hade vi för vana att lägga småmynt i en vas. Den vasen hittade jag nu och tömde, förde till banken och växlade. Femcentsslantarna från studietiden visade sig vara trettio euro.
I boken ”Mamma Mu städar” finns en städfilosofi jag anammar. Mamma Mu bor i en smutsig ladugård men putsar fönstret och ställer en vas med vitsippor på fönsterbrädet. Istället för att se på den ostädade ladugården, väljer hon att se på fönstret. Där är det fint.
På samma sätt väljer jag att bara titta på mitt städade hörn i garaget. Tids nog vänder jag mig om, tar ett steg framåt och svär över att genast krossa en gammal kakelplatta och att tre trasiga stolar står i vägen. Tids nog.
Men i hörnet som är städat, tror jag att jag ska placera en vas med vitsippor.
Karin Erlandsson karin.erlandsson@nyan.ax
