Vansklig hemfärd stundar
Den här Nu drar jag-spalten skrivs både med vemod och med glädje i bröstet. Vemod eftersom sommaren på Nyan har varit så fin, glädje eftersom jag längtar efter att komma hem till min tjej och mitt vardagsliv. Men avslutet är mer komplicerat än så, dessvärre. Mellan sista arbetstimmen på redaktionen och att jag sitter hemma i vår lägenhet i Stockholm och dricker kaffe ligger nämligen ett litet hinder. Hemfärden. Eller rättare: hemfärdens logistik.
Vad gäller den sistnämnda är risken nämligen överhängande att samma lågintensivt jobbiga scenario som i fjol upprepas även denna gång. Det handlar om att jag ånyo kommer att bli den där lustiga killen. Han som är längst fram i bilkön till Amorella, men som inte sitter bakom en ratt utan står grensle över en cykel med styret i ena handen och en rullväska modell större i den andra. ”Undrar om det ser roligt ut när han ska köra på färjan sen” myser unisont mina medpassagerare i bilarna bakom. Och tro mig, det gör det.
Varför göra sig till åtlöje på detta fåniga sätt? Frågar sig naturligtvis vän av ordning.
Jo, eftersom jag utan bil ska ta mig hem med min cykel måste jag för egen maskin rulla på färjan samtidigt som jag bär på mitt skrymmande bagage. Någon smart lösning för den grupp resenärer jag tillhör har inte Viking Line inrättat (jag har frågat). För de som inte vet, att ta sig ombord på ovan beskrivna sätt låter sig inte göras i en handvändning. Och det är inte särskilt kul. Men inte nog med det: det råkar som sagt också vara en löjeväckande syn för folk runt omkring. Och folk runt omkring är vid färjavgångar på sommaren som bekant ganska många.
Van som jag är att bjuda på olika dråpliga situationer borde jag egentligen inte rynka på näsan inför det här, kan man tycka. När jag exempelvis för några veckor sedan skulle ta över Annika Orres hyperergonomiska stol visste jag inte hur jag skulle sitta på den. Det resulterade i en komisk sittstil som hela redaktionen med rätta gapflabbade åt. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och räkna upp liknande exempel från sommaren, jag är luttrad med andra ord. Men inför hemresan vill jag bara att allt ska gå smidigt och lätt.
Jag vill gå på färjan via terminalen. Jag vill sätta mig i ett fluffigt hörn på färjan och läsa min bok, känna respirret (nåja) i magen när färjan börjar burra, gå och käka i restaurangen, ha tråkigt, bli rastlös, förstrött besöka snabbköpet, läsa lite till och sen äntligen bara knalla av färjan och POFF ha cykeln i handen. Men jag vet ju att det inte går.
Istället kommer jag att nervös och med flackande blick balansera cykeln och den jävla resväskan samtidigt som jag med nöd och näppe lyckas kämpa mig upp på rampen till färjan. Allt ackompanjerat av roade/frågande blickar från de gulvästade invinkarna.
På tal om vinka förresten: vinka om ni ser mig!
