Vad skrev jag?
Jag vaknar mitt i natten med en känsla av kallsup. Vad skrev jag? Vad i herrans namn skrev jag?
Det här sättet att nås av sitt undermedvetna är en journalistklassiker. Man inser att man varit urbota korkad, att man gjort något idiotiskt. Och att tidningen gått i tryck.
Just den här natten våndades jag över en ledare. Det jag skrev var för idiotiskt att upprepa här, men det lät som om jag anser att sextio plussare vandrar mot döden och är för gamla för att göra något vettigt.
Det här är en åldersrasism jag definitivt inte står för. Likväl formulerade jag den. (Vet ni hur det känns att rodna klockan fyra på natten? Jag vet.)
Egentligen är jag bekymrad över den nya pensionsåldern. Inte för att jag ska jobba tills jag blir sjuttiofem, men för att allt det som är viktigt i dagens samhälle sköts av pensionärer.
Vem ska ge ut medlemstidningar, vara aktiv i föreningar, bygga bryggor på talko och, ja, som i det här fallet, ordna filmfestivaler, om alla jobbar tills de stupar på sina avlönade jobb?
Det är förstås aldrig ett problem att människor, oberoende ålder, engagerar sig, är kunniga och arrangerar festivaler. Problemet är att inte fler personer, oberoende ålder, gör samma sak.
Problemet är icke de frivilliga. Problemet är att inte fler har tid att göra oavlönat jobb, det jobb som inte bara fungerar som guldkant utan också som ett kitt i ett samhälle.
Jag gjorde det klassiska misstaget att skälla på de som ställer upp. Mångåriga ordföranden, får till exempel ofta sura miner då de avgår. Däremot är ingen sur på de som aldrig dök upp, de som sitter hemma och gormar över taniga midsommarkronor men som aldrig skulle binda en själv.
Pensionsåldern anpassas efter den förväntade livslängden. I takt med att livslängden ökat, är det förstås rimligt att också höja pensionsåldern. Men just nu lever vi i ett glapp, vi njuter av ett mellanrum där frivilligarbete ryms och syns.
Man går i pension, men har många goda arbetsår framför sig. Det väljer många att lägga på frivilligarbete, på tidningar, jobb som sjukhusvärdar, på festivaler och talko.
Vad som händer om fyrtio år, när jag stupar på min post innan jag hinner lyfta en dag pension, är inte vackert. För min generation ekar samhällets tredje sektor tom.
