Vad ska den katträdda flickan göra?
En god vän till mig har en dotter som utvecklat hund- och katträdsla så till den grad att den måste kategoriseras som fobi. Hon är sex år, och har fram till för ungefär ett år sedan varit normalt respektfull inför husdjur, så där som barn är. Hon har försiktigt närmat sig djuret, klappat och smekt.
Men så blev hon riven av en katt. Mitt i kelandet fick katten för sig att vara ond, fällde ut klorna och rev till. Det kom blod. Det var inte bra.
När flickan något senare besökte bekanta med hund vågade hon ändå klappa hunden. Dessvärre hade hunden ont precis där flickan klappade, hunden skällde till, barnet skrek och sprang, hunden trodde allt var en lek och jagade efter.
Sen dess är det kört.
Det stackars flickebarnet vågar inte längre röra sig ute på gården eftersom en katt kan komma.
Möter hon en hund tar hon en lång omväg, är hunden inte kopplad måste flickan bli buren flera kvarter. Ibland kan hon inte somna i sin egen säng, hon tycker sig höra jamanden inomhus. Barnets rädsla inkräktar på hennes frihet och vardag, och föräldrarna står rådlösa.
Föräldraskap är knepigt. Man vill ju göra det bästa för barnet, inte fråga om det, men vad är bäst?
Ska föräldrarna tvinga barnet ut på gården, säga att ljuden hon hör är pjosk och bortse från rädslan? Nya friska tag, det finns inget farligt, det finns inget att vara rädd för?
Eller ska föräldrarna hoppas att rädslan går över av sig själv? Tiga ihjäl den, varken uppmuntra eller prata sönder, vänta?
Föräldrarna fick tipset att gå till en hundrastgård och iaktta hundarna på håll. Tydligen gör man så med barnrädda hundar; man låter dem betrakta på håll.
Föräldrarna blev också inbjudna till en kattägare med en halvblind, trettonårig katt. Den är så lugn att den måste placeras framför matskålen för att hitta föda.
Ytterligare någon tipsade föräldrarna om att se på roliga katt- och hundklipp på nätet (gudarna ska veta att det inte råder brist på sådana). Och en kväll satte sig mamman med flickan i famnen och såg på skojiga katter på nätet. Flickan kunde inte slita sig.
Nu frågar jag er om ytterligare tips.
Vad ska föräldrarna göra för att hjälpa flickan över sin husdjursfobi? Mejla mig på karin.erlandsson@nyan.ax, eller ring 528 466.
Får jag många tips publicera jag dem.
Den rädda flickan är knappast ensam.
