DELA

Vad jag tycker om begravningar

När treåringen i sin svarta klänning med spets dansade kring farfars kista, brast det. Och jag som hade tänkt att jag inte skulle gråta den här gången.

I vår har jag pendlat till begravningar i Österbotten. Det har förstås inte varit någon höjdare.

Beroende på vem som dött finns det olika grad tröst. Då en sexåring dör finns inte många tröstande tankar, då en nästan nittioåring dör finns fler tröstande tankar. För man försöker ju gripa tag i något och förhandla.

Jag är tacksam över att anhöriga bjudit in till begravning och minnesstund. Sorg är ofta en ensam historia, men begravningen är stunden då man sörjer tillsammans.

Man ska gråta på en begravning. Efter att man gråtit är man aldrig på samma ställe som innan. Gråten tar en vidare, och ibland är det en oändligt lång väg att gå. På en begravning är man åtminstone tillsammans.

Jag är också tacksam över att anhöriga orkat med minnesstunden efteråt. Smörgåstårta, fisksoppa, tunt kaffe i små koppar, prinsesstårta. Begravningar har en särskild dramaturgi: i kyrkan gråter man, i församlingshemmet efteråt både gråter och skrattar man.

Också på de vidrigaste begravningarna, då inga tröstande tankar finns att greppa, har vi kunnat skratta tillsammans, glädjas och minnas. Gemenskap gör sånt med människor.

Var och en måste förstås göra som de vill och som de orkar. Döden är, trots att den är så vanlig, en extrem situation. Just därför finns det ritualer att hålla sig i då allt fallit.

Jag tror på ritualer, det är en lättnad att klä sig i svart, det är fint att niga framför kistan och resa sig då den bärs ut, det vackert att sjunga ”Härlig är jorden” efter kistnedläggningen. Ritualerna finns för att hjälpa, det är bara att falla rakt in i dem.

En begravning får vara svart, man behöver inte låtsas att den är lätt. De ljusa stunderna är sällan särskilt centrala en så kort period efter dödsfallet, även om den avlidna förknippas med glädje.

Nej vräk på med sorg och svart och röda rosor och orgel och näsdukar och rinnande mascara och brusten psalmsång.

Tillsammans.

Det hjälper.