Vad jag kommer att sakna från Åland
När du läser det här har jag stuckit från Åland. Adjö och tack för fisken, via en härlig semester till min älsklingsstad Helsingfors och jobb på en mycket större tidning.
När jag skriver det här är jag nästan förlamad av vemod. Jag fantiserar om att avboka allt och fråga om jag trots allt kan stanna kvar på Nyan. Åland, din jävel, att jag skulle gå och bli kär i dig!
Det här kommer jag att sakna från mitt Åland, utan inbördes ordning:
Att gå runt barfota på Nyans redaktion på sommaren. Att man kan lämna cykeln olåst på sin gård över en helg och hitta den orörd på måndag. Att alla ministrars mobilnummer finns på internet.
När Sauli Niinistös medarbetare kallade mig för kärring i ett felskickat mejl.
Hur Gunnar Jansson säger ”rule of law”. Hur Roger Nordlund säger ”egenteligen”. Att politiker kommer och småpratar i pressbåsen i lagtinget och framför allt att tidningen Åland-kollegan Kerstin Österman hyssjar åt dem om de stör koncentrationen.
Min balkong med utsikt över ryska konsulatets bakgård. Att det, för första gången på länge, stod mitt namn på dörren. Att jag hade en massa överflödigt golv där jag kunde ligga på ryggen och lyssna på en låt på repeat.
Att cykla hem längs Norragatan klockan nio en vardagskväll i september, känna luften, höra tystnaden, se skuggorna av familjer i husen och känna mig ensam på ett alldeles ljuvligt sätt.
Första gången i maj då man kommer ut från Arken och märker till sin stora förvåning att solen är på väg att gå upp. Efterfester. Att cykla till Järsö och sjunga en duett på ”Bohemian Rhapsody” så högt man kan i nedförsbackarna. Alla kloka och varma personer i min bokcirkel. Vänner jag fått. Hästar. Spindeln som lever i min postlåda och spindeln som lever i mitt tak.
Den superläskiga ryska soldatsdockan i vaktkuren vid Sålis batteriberg. Att köra så långt vägen räcker i Simskäla och sedan sitta på klipporna och vicka på tårna.
Pizza, öl och bakverk utan att nämna några ställen eller märken. Det finns så mycket som är gott på Åland.
Konkurrensen mellan två tidningar. Att gräva fram eller snubbla över en riktigt bra nyhet. Att alla har varsin diskdag på Nyan. Att hitta Patrik Dahlblom diskande i köket när jag glömt bort min förbannade diskdag.
Titte Törnroth-Sarkkinen som jag delat rum med på jobbet och som delat med sig av livsvisdom och godis. Ja, alla mina kolleger, det finns inget otöntigt sätt att säga det här men jag har lärt mig otroligt mycket av er och kommer att sakna er.
Hej då alla, ni vet vad man säger: Vi hörs på Facebook!
