Vad hände sen?
Maken var på väg och jag skjutsade honom till flygplatsen. I en korsning mötte vi något, som maken påstod var en lexus stadsjeep.
– Kan inte vara billig, sade han. Som om det skulle finnas billiga bilar.
– Man behöver väl något i den där stilen om man skall över till Sverige och handla, sade jag, ungefär lika automatiskt som han hade gjort sin kommentar. Alltså utan tanke på att forma till en finess av något slag.
Först efteråt började jag undra varför jag hade sagt just så. Men behövde inte undra länge. Få kan ha missat alla kommentarer kring maten och priserna i gårdagens tidning, som alltså var ett axplock av det som strömmat in på nätsidan.
Folk åker faktiskt över Ålands hav för att handla mat. Och påstår att det blir billigare än att handla hemma, även om man räknar in kostnaderna för själva resan och det man konsumerar.
Fortsätter det på det sättet så har vi snart inga matbutiker kvar här på holmen, utom på Sottunga. Då blir vi alla tvungna att åka någonstans för att köpa mat. Till rikssidan kan man inte åka, för det fungerar inte med kommunikationerna. Så det måste bli Kapellskär eller Sottunga. Eller Grisslehamn, kanske.
Och då dröjer det inte länge innan någon driftig själ köper en litet större stadsjeep än lexusen och tar upp beställningar av grannarna. Så alla inte behöver åka varje vecka. Precis som grannarna och vi turas om att avhämta söndagstidningarna.
Så småningom måste den driftiga själen byta till en minibuss för att få rum med allt. För han är ju skötsam, ser till att allt kommer med, råddar inte med pengarna utan håller koll på vad var och en skall betala. Han köper också en frysbox, som går att driva med något slags batteri, så han kan ta med sig djupfryst som lär skall vara så mycket billigare där borta.
Och han har en osviklig förmåga att hitta rätta ersättande grejer ifall det man hade på listan av någon anledning är slut eller bara var önsketänkande.
Sedan börjar vår driftiga själ ta med litet extra, så man kan fylla på om lagret börjar sina i förtid. Och det finns så det räcker också till dem som normalt inte utnyttjar hans tjänster. Fast då lägger han på litet mer i provision.
Alternativet är ju att kunden själv åker till Grisslehamn. Eller till Sottunga. Och det kostar, eftersom tid är pengar.
I slutändan har vår driftiga själ en stor kylbil och en annan, ännu större långtradare, som varje vecka kör över billig mat från Sverige, som han sen säljer i sin butik. För det där att köra runt och leverera vid dörren blev övermäktigt när kunderna var så många.
Vad han heter? Vill du haka på?
Anders, Erik, Hugo, Max. Eller kanske Posten.
