Ut och töm börsen…
Det gäller att ha mycket pengar i börsen i dessa dagar.
Om man tänker ta sig ut och titta på allt som händer. Det är så mycket på gång att man kan bli stressad med mindre. För visst vill man vara med där det händer, eller hur?
Och överallt är det meningen att man ska köpa saker eller åtminstone ge ifrån sig litet pengar.
Möjligheterna är alltså väldigt stora att komma hem med tom-peng-pung. Det man inte köper godsaker för i alla marknadsstånd överallt kan man ge till hungrande medmänskor i Röda korsets sparbössor.
Samarbete är ju bra, men när det innebär att ungefär allt av begivenheter som kan hända under en åländsk höst, hålls samtidigt må det vara mig förlåtet att jag gnäller litet.
Sommartid klagas det på att allting händer under några helger i juli, sedan händer ingenting. Så är det för visso. Men när hösten kommer slår man i panik ihop allt till ett enda veckoslut.
Det gäller att vi räcker till, med pengar i börsarna, så att inte allt för många som vill sälja blir besvikna.
För egen del blir det att välja hårt. Några gårdar på lördag kväll ska jag absolut besöka och söndagens skördemarknad vill jag inte missa. Men det blir mycket jag hoppar över, av många olika skäl. Ett är att det blir för mycket av det goda.
Som tur är är inte alla som jag.
Det fina med skördemarknaden och öppna gårdar runt hela landsbygden är kravet på att allt som säljs är närproducerat, helt säkert producerat på Åland. Samtidigt får vi träffa många av dem som odlat, skördat och förädlat.
Direktkontakten är viktigt, för både producent och konsument. Överallt i både Finland och Sverige har bondens marknad blivit populär, att köpa färska fina råvaror direkt är alltid en fördel, med det menar jag inte något illa om butikernas utbud.
Jag gillar förstås väldigt mycket att lantbruksföretagarna/producenterna (som jag helst vill kalla bönder) kaxar upp sig och visar vad de kan. Det är på tiden. Och i tiden. För hur experterna än tänker, räknar och utreder är jag övertygad om att den närproducerade maten är godast, bäst och nyttigast för både våra magar, vår ekonomi och vår miljö.
Så det så.
Valfebern stiger snabbt nu. Med intresse läser jag om alla förhoppningsfulla mänskor som ställer sig till det allmännas förfogande. Insändarsidorna fylls med politiska åsikter och löften och jag erkänner, jag orkar inte, orkar absolut inte läsa allt.
Kanske många gör som jag, kollar rubrik och inledning, ser vem som är skribent och ögnar vidare till nästa. Visst ska en valdebatt vara seriös, men lite humor skadar aldrig, inte heller lite lagom ilska ibland.
Valdebatten behöver kryddas, det ska hetta till lite och man ska lockas till skratt ibland. Politik borde vara litet roligare.
För min del lovar jag både skratta högt och rösta rätt den dag något stort och betydelsefullt åländskt parti garanterar att inga flera vägar byggs i min hemknut.
Det brådskar!
