DELA

Upptäck vakenvilan

Brukar du vakna mitt i natten? Ligga och snurra och tänka att det här går aldrig, jag måste vara pigg i morgon? Och sedan försöka piska dig själv till söms?
Nog har vi alla varit där.

Sommarens allra bästa ”Sommar”, radiopratarprogrammet alltså, hölls av Karin Johannisson. Hon är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Hon pratade om hur folk tillbringade nätterna förr i världen, på den tiden de var tvugna att anpassa sig efter mörkret – och inte tv:n. Det fanns nämligen en tid när man gick och la sig så tidigt att midnatt faktiskt var mitt i natten och att gryningen, vid 04.00 sådär innebar att man kunde stiga upp – äntligen!
Det finns en rolig historia från Sverige om morgontidiga bönder. Det var nye drängen som klockan sex första morgonen på gården frågar sin husbonde om han skulle släppa ut hästen i hagen.
– Nå, gosse. Det gjorde jag redan i morse, löd svaret.

Det folk faktiskt ägnade sig åt på nätterna, enligt Karin Johannisson, var faktiskt inte alls alltid sex till åtta timmars oavbruten sömn som vi numera tror vi bara måste få. Nej, de ägnade sig åt något som så vackert kallas vakenvila. Först sov man några timmar, trötta efter dagens slit. Sedan vaknade folk kanske, mitt i natten. Då kunde de ligga och dåsa, tänka, gå upp och strosa lite. Det kallades vakenvila.
Enligt vår professor ägde de flesta samlag rum just under vakenvilan. Inte direkt vid sänggåendet. Då var man för trött.

Att låta tankarna vandra lugnt och stilla… Vakenvila är ljuvligt. Men hur klarar man det?
Lösningen ligger i vad man tänker sig kunna uträtta dagen därpå. Är du helt inställd på hårt arbete och tuffa prestationer då är det dömt att misslyckas. Men ok, om dagen får bli som den blir, då kan du ta det lugnt. Det är de förväntade prestationerna som förstör våra nätter.
Det är ju rent av härligt att vara vaken på natten om man kan läsa i lugn och ro eller gå ut och spana uppåt stjärnhimlen – eller varför inte ta en kopp te, brodera lite kanske, läsa Nyan en gång till. Det brukar verkligen löna sig.
I vakenvilan kan man landa i sig själv. Det är antagligen det många av oss behöver. Till och med så mycket att vår sömn blir lidande.

Karin Johannisson spelade i sitt sommarpratarprogram bara ledsamma låtar och hon pratade en hel del om melankoli – numera även kallat vanligt hederligt depp.
– Sårbarhet och mörker är en del av människans komplexitet, sa professorn också.
Inga Heller började gråta av all den ledsamma musiken, befriande och skönt. En kompis hörde samma program i kvällsreprisen:
– HerreGud va tråkigt, sa hon. Jag somnade tvärt.