Upprustning
Det var en varm vårkväll (ja, sådana finns) för ganska exakt ett år sedan. Jag satt jag ute på altanen och njöt då jag plötsligt fick en obehaglig känsla av att universum gungade. Marken rörde sig på ett märkligt sätt.
Alexander den stores armé hade lagt benen på ryggen. Hannibals elefanter hade flugit tillbaka över alperna så att öronen flaxade. Spanjorerna i armadan hade bleknat – ”Caramba. Är de jävlarna här nu också?”
Från utrymmet under altanen höll hundratals spanska skogssniglar på att krypa fram. Och inte bara därifrån, från alla håll och kanter vällde mördarsniglar in i mitt liv.
På en enda vinter hade trädgården förändrats till ett enda slemmigt inferno.
Den kvällen plockade jag över tusen sniglar. Och följande kväll. Och följande.
Jag plockade hela sommaren. Familj, släkt och vänner plockade. Jag klippte, saltade, marinerade i ättika. Hatade. Jag strödde gift, gillrade fällor, byggde barriärer. Hatade.
Först räknade jag varje enskilt exemplar men det kändes snart mer tillfredsställande att i stället räkna bort de 400 ägg en snigel lägger varje säsong. Man somnar lite, lite bättre med ett resultat på minus 320 000 än plus 800. Jag blev en baddare på fyrans multiplikationstabell.
Sniglarna tog aldrig slut. Det gjorde däremot både vackra sommarblommor, grönsaker och flera blad i rabatterna. Sniglarna frodades. Jag hatade.
För varje minus 400 kom minst plus 4 000 nya in över tomtgränsen.
I vinter har jag läst alla sajter om snigelbekämpning på alla språk, i alla domäner, alla cyberrymder och alla solsystem.
Jag har tvingat maken att bygga upphöjda odlingslådor för tomaterna, jag har flyttat jordgubbarna från marknivå till luften. Jag har införskaffat kilovis med gift, koppartejp och ingredienser till dekokter som skulle förpassa mig raka vägen till häxbålet om vi fortfarande levde på 1600-talet.
Jag har rustat.
Den här kobben må vara demilitariserad. Inte min trädgård. Caramba.
