Uppfinningen vi inte visste att vi behövde
Vi ålänningar är riktiga skvallerkärringar. Det växer öron på alla träd och svampar i skogen. Det tisslas, tasslas och läggs ihop två och två. Det utreds och kartläggs och sätts upp dockteatrar om släktförhållanden. ”Vems flicka är du?” är liksom bara toppen av isberget.
Egentligen är det förvånande att Facebook inte är en åländsk uppfinning. Eftersom vi öbor redan har uppfunnit Colatomten, vrakchampagnen och en korvkiosk i Strandnäs är det ju märkligt att ingen ännu kläckt idén att sammanställa skattetoppen, messaspalterna, magistratens register, dörrvakternas intryck och alla samlade volymer om familjer och gårdar av Håkan Skogsjö. Detta skulle nämligen resultera i en Facebook-liknande grej vid namn ”Siddu”.
Facebook måste faktiskt i det närmaste betraktas som skvallerkärringens bästa vän. I vått och torrt levererar sidan nyheter man inte ens har bett om.
”Din vän Lelle har som sista människan i världen upptäckt Ipaden, kört för fort på Godbyrakan och blivit bländad av neonljuset från Otto-automaten”, upplyser ansiktsboken frikostigt.
Ibland tar den sats lite extra och trumpetar ut folks fäbless för dansande jordgubbar, engagemang i unika grupper som ”Alla vi som någon gång försovit oss” och bombarderar oss med evenemangsinbjudningar som vi inte i vår vildaste fantasi skulle komma på att besöka frivilligt. Som en femdagarskonferens om vattenloppans sovvanor på ett dammigt kontor i Gobiöknen.
Fast okej då. Alla kan missa ett guldläge. Nåssådå, någon annan hann före med skvallersidan liksom. Men just därför borde alla ålänningar slå ihop sina skötbåtar och fort som attan producera en applikation som gör skvallervärdet ännu mer lättillgängligt. Man ska knappt behöva ta upp mobilen ur fickan för att få reda på de smaskiga detaljerna om vem som dansar logdans med vem.
Snabbt och effektivt skulle Ålandsappen ”Just så” sopa mattan med befintliga skvallerstationer. Den skulle hålla korsförhör med ålänningar som tidigare aldrig umgåtts och som plötsligt visar sig tillsammans på Bagarstugan under julhelgen. Den skulle piska folk på Arken tills de bekände att de faktiskt någon gång i lågstadiet tänkte en öm tanke om en person som befinner sig inom en radie på åtta mil. Den skulle scanna folks hjärnor i jakt på eventuella kommande husbyggen och analysera varenda ton som ljuder på vilig åländska. Inte minsta lilla blossande kind eller glittrande ögonkast under hängbjörkars skygd skulle passera obemärkt.
Det skulle bli en succé. Få saker skapar så ljuva rysningar som en välbevarad hemlighet.
Men inget skapar så ljuv gåshud som när hemligheten avslöjas.
I alla fall inte hos skvallerkärringen.
