Upp till kamp mot björkarna!
Det började för sju år sedan med några björkkvistar som fick slå ut i lövning inomhus. Jag började må dåligt. Insåg att det handlade om pollen. Sedan dess har det blivit lite sämre för varje vår. När de vackra björkarna blir ljuvligt grönskimrande stänger jag dörrar och fönster, slår igen ventilerna och väntar tålmodigt inomhus.
Men i år funkade inte ens det.
I torsdags inleddes plågan på riktigt. Ledig dag, familjen bortrest. En hel dag av avkoppling. Skulle bara ta ut hunden en liten sväng. Det gick sådär. Ett par steg, en trängande känsla i bröstet och kippande efter andan retirerade jag in det som de närmsta dagarna blev Fort Bladh.
Björkpollensäsongen var här (om detta varit en film hade den meningen ackompanjerats av skrämmande musik).
Efter ett par dagar av så mycket stillasittande som möjlig, för att inte den pollentriggade astman skulle förvandla mig till en flämtande ursäkt till människa, funkande det inte längre. Så ett djupt andetag innanför dörren och ut till bilen, sedan till akuten och den ypperliga åländska sjukvården. Väl där blev det till att andas i mask och få en dunderkur kortison i ett litet snapsglas. Det smakade vidrigt, men var väl värt det.
Plötsligt fanns det luft i lungorna igen. Inte frisk – björkarna finns ju kvar – men överkomligt leverne.
I Fort Bladh fick jag en låt på hjärnan – musikekvilibristerna i den österbottniska gruppen Kaj:s ”Pollenallergiker. De beskriver symptomen av allergin väl, men det är den politiska slutklämmen som borde höras oftare. Så här sjunger Kaj:
”He måst ske en förändring
i vårt samhälle idag
Nain måst ställ se i fören
å he, sko kun va jag
vi ska kräva vår rätt
att reglera björkens stam
ty den är roten till ondska
å vi vill ha vårt Lebensraum
Men ledningen i landet vill itt si
oss me pollenallergi
men no så ere dags att dem förstår
dehär e som apartheid men bara tå he je vår!”
Okej, lite väl starkt där grabbar, men vi förstår poängen. Så, alla pollenallergiker, nu förenar vi oss med Kaj och utropar: Upp till kamp mot björken!
