Underbara marsmånad
Jag kan bli mycket fascinerad av oss, nordbor. Efter en lång period av höst- och vintermörker med kyla, stormar och eländen, känner man sig livlös och deprimerad, det är en känsla som ingen annan än de som upplevt den kan förstå.
Visst finns det även optimister, som påstår sig älska den nordiska vintern, men där kan man börja fundera om det handlar om förnekelse.
Det som jag tycker är mest skrattretande är att varje år, vid ungefär samma årstid, blir vi lurade. Det verkar som att det finns någon form av högre makt som vill reta oss och testa våra gränser.
Varje år smälter snön, alla vårtecken är framme. Under en eller två veckors tid skiner solen, graderna höjs till en tio till femton grader, nätterna blir lite varmare, träden börjar blomma, vinterjackan göms undan och läderjackan tas fram, vinterdäcken på bilen skall bort och byts till sommardäck, och det kvarvarande gruset sopas bort från gatorna. Förstås, det är ju vår!
Människor jublar över att de kan gå ut i enbart tröja, och i vissa fall börjar man visa lite skinn för att sola bort den bleka vinterhuden. Vi börjar då känna oss levande igen, får ”vårryck” som jag kallar dem för, som till exempel viljan att storstäda efter att man plågat sig själv med att hålla någorlunda ordning i lägenheten under vintern eller börjar motionera för att kunna spendera så mycket tid man kan i solen och i den så kallade ”värmen”.
Så kommer bakslaget. Det bakslag som alla glömde att skulle komma. Det kommer ju varje år, och varje år blir vi lika förvånade och besvikna.
När man vaknar till på natten av ljudet av de kraftiga vindarna, en storm på väg. När man sedan vaknar upp på morgonen och tittar ut för att se det man fruktar mest i denna marsmånad: snö. Ja, då var det dags igen.
På med det sorgsna, bleka vinteransiktet igen, ut i kylan och skrapa rutorna. Hur kunde man tro att vädret skulle vända över natten? Att man skulle bli tvungen att hitta någon klok vän på några timmar, om man kan kalla henne för vän när hon inte varnat för dessa hemskheter, som kan skjutsa en till jobbet för man själv bytt till sina sommardäck?
På nytt vissnar man inombords, glädjen och ivrigheten svalnar, man tappar hoppet om någon vår.
Jag funderade i dag om det kanske fanns någon lösning till att undvika den hårda besvikelsen. Vi kan ju inte påverka vädret, men vi kan påverka oss själva. Och där tror jag att pessimismen kan vara ett gott mentalt hjälpmedel.
Framöver, får vi lova minnas den sista smällen innan den riktiga våren, och spara sin värdefulla positiva energi som man försökt lagra under hela vinterns mörker till att få ut den efter bakslaget, alltså nästa gång snön smälter och fåglarna visar nytt livstecken.
Då kanske man kan glädjas när sista snön lägger sig på den rena marken, att man inte blev lurad i år!
