DELA

Två år

Två år. Två år av skratt, gråt, hög energi, trötthet, glädje och ilska. Två år med alla dessa känslor och många fler. När ni läser detta har jag gjort min sista heldag på Nyan-redaktionen. När jag skriver detta har den dagen ännu inte börjat.

Hur sammanfattar man två år? Ja, troligtvis med de känslor jag har beskrivit.

Vad kommer jag sakna? Det mesta.

Jag lämnar Nya Åland med vetskapen om att den arbetsmiljö jag haft här kommer jag kanske aldrig mer få uppleva igen.

Jag tar ett blad ur min sommarkollega Linn (den yngres) bok. För vad jag kommer sakna allra mest är ju såklart mina fantastiska kollegor.

Susanna, som är den coolaste kvinna jag någonsin träffat. Och den första jag ber att korrläsa mina artiklar.

Tomi, vars ingresser är längre än mina längsta artiklar, och som smyger fram till mitt skrivbord åtminstone en gång i veckan för att meddela att han har spelat en tennistävling som jag borde notera resultaten i. Men bara om det gått bra.

Heidi som alltid är boven i dramat så fort det inte har gått bra. Utan mer när något är försvunnet, sönder eller kladdigt. Och som jag räknar med att kommer vara min ”partner in crime” om några år i USA.

Johan, som föreslagit att vi ska ta ordet ”crime” bokstavligt för att ha något intressant att skriva om i våra memoarer senare i livet.

Icke, som säkert redan nu skulle ha full tillräckligt med stoff för att skriva en bästsäljande memoar med alla snaskiga historier han snappat upp under sin karriär.

Carin, som jag är först med att dela med mig av alla mina snaskiga historier till. Och som skickar kram istället för ”MVH” i slutet på mail.

Emma, språkpolisen som aldrig skulle förkorta ”Med vänliga hälsningar” och som jag var livrädd för när jag började för två år sen. Men som jag i dag vänder mig till så fort jag är osäker på något.

Ida, som är säkerheten själv. Som vet allt, kan allt och tar ingen skit. Men som kan charma vilket tant eller gubbe som helst.

Patrik, som gillar gubbrock. Och det är okej.

Jonas, som svarar ”ok” på alla meddelanden man skickar, hur roliga de än är. Men som offrar kropp och själ för den perfekta bilden varje dag.

Stefan, som garanterat tagit fler bilder än minuter jag har levt. Men som trots all den erfarenheten inte känns en dag över 25.

Fredrika, som är 1 200 dagar över 25 och bara 27 dagar äldre än jag men ändå räknas in i den äldre delen av redaktionen medan jag huserar relativt ensam i den yngre delen – tills sommarvikarierna kommer. Vi båda ogillar också strumpor.

Mårten, som aldrig hade strumpor på sig. Och som man alltid kunde, och ännu kan, bolla fotbollstankar med.

Fredric och Haidi, som var de enda som hade lite koll på kvällsrutinerna efter att Mårten gått i pension.

Gänget på andra sidan – Bella, Ann-Helén, Max, Patrik, Ronny, Camilla och Daniel. Som fyller upp resten av tidningen när orden tar slut. Och löser alla våra problem.

Och Anna, som tappert försöker hålla ihop det mest oorganiserade och samtidigt mest organiserade gäng jag någonsin träffat.

Två år. Två år av tacksamhet. Vi ses när vi ses.