Tummen ner för tinget
Som reporter nöter jag ofta stolsitsarna i tingsrätten. Numera har jag så kort väg till statens ämbetshus att jag slinker in lite nu och då.
Det jobbas och borras och fixas i huset. Arbetet har pågått länge och det tar nästan ett år till innan allt ska vara färdigt.
Och jo, visst blir det väl fint. Även om den dominerande färgen är grått. Grått, grått, grått.
Många nöter stolsitsar i tingsrätten. Men trots allt det nyfixade finns det fortfarande varken kaffe- eller ens vattenautomat att tillgå i väntsalen. Den som är törstig får fortsätta gå in på toaletten och dricka vatten ur kranen.
Men jag gillar inte de nya salarna där rättegångarna hålls. Det är mörkt och murrigt, luften tar slut i ett huj och salarna är så dämpade att man knappt hör vad som sägs där inne.
Låt vara att jag har börjat höra lite dåligt. Men det verkar som om det inte går att prata högt där inne. Ljudet äts upp på något konstigt sätt.
Häromdagen följde jag en rättegång mot en åtalad äldre man som sa till att han hör dåligt, riktigt dåligt. Han hörde vad han hörde av det som sades och resten fick hans biträde upprepa nära hans öra. Hörselslinga finns inte, eller så finns den men är inte inkopplad. Domaren hade försökt reda ut saken men visste inte riktigt vad svaret var. Mellan varven gjorde borrljudet det omöjligt att höra något alls.
Jag tycker faktiskt att det är snudd på rättsosäkert läge. Rättegångarna är offentliga och man ska banne mig kunna höra vad det sägs. Framför allt är det viktigt att parterna i olika mål inte ska behöva gissa sig till vad som sägs. Fram med ordentliga mikrofoner och hörselslinga snabbt som attan, säger jag.
När solen skiner in genom fönstren är det omöjligt för domaren att se dem som vittnar. Så då måste persiennerna stängas.
I en tingssal borde luften vara frisk och akustiken på topp. Här ska hjärnorna hållas fräscha och syrerika, ibland hela dagar, för om alla blir trötta kan ju resultatet inte bli bra. På med ventilationen!
Nog kan ni väl bättre än så här, ägaren Senatsfastigheter?
