DELA

Tryck och dra – tryck och dra

Vi är stolta över att ålänningar ses som personer som tar sig fram i världen och hittar nya vägar både på land och till sjöss. Nu kan jag avslöja att det inte stämmer.

Det finns ålänningar som samlas i ett mörkt rum, som luktar lite svett och ångest, för att tillsammans trampa på stället hur länge som helst utan att komma framåt en endaste en tum. Ålänningarna betalar för detta och återkommer gång på gång, trots att den enda sträcka de täcker är den från punkt A till punkt A. Utan att passera några andra punkter.

Det här ska göras i grupp och likt galärslavar piskas dessa stackars ålänningar till det yttersta av en ledare med väldigt hög röst och, i detta fall, entusiasm. En förmildrande omständighet är att lokalen är mörk och att ledaren inte alltid ser den som fuskar i skydd av mörkret.

Det här fenomenet har till och med fått flera namn, likt ett kärt barn. Spinning eller cycling kallas det. Översatt till svenska: cykling. Men man ska inte tro att det handlar om att cykla genom ett vackert vårlandskap när solen skiner och fåglarna sjunger. Nej, här är det antingen en flack seg lutning eller upp för Stadshusbacken som gäller. Och motståndet ska ökas hela tiden. Och, som sagt, man kommer inte framåt en millimeter.

Mantrat som muttras är ”tryck och dra–tryck och dra.” Det hörs inga glada tillrop och hälsningar på den här cykelfärden(förutom från den entusiastiska ledare). Ingen stannar och tittar på utsikten (utom undertecknad som alldeles för ofta kastar en blick på klockan). Här är det bara ”tryck och dra–tryck och dra.”

Precis när man tror att man ska spränga ett blodkärl eller välta låtsascykeln ropar ledaren att det är en halv minut återhämtning. Den halvminuten vill man suga länge på. Det bästa är att musiken oftast är så hög att ingen hör hur alla andra stönar, stånkar och hässjar. Och ingen hör hur man (=jag) högt räknar ner sekunderna tills det är dags för den där halva minuten återhämtning. Jag brukar börja räkna ner cirka en minut före.

När sedan utmaningen är över stapplar gruppen med ålänningar ut ur den mörka grottan och pustar och svär över hur jobbigt det är. Och återvänder gång på gång.

För i det här sammanhanget stämmer det. Det är så himla skönt efteråt.