Tror du på spöken?
Surrande lysrör, flimrande grönaktigt sken och gärna lite smutsigt kakel. Vi befinner oss antingen på en öde ö där en gammal fyr slutat blinka nån gång på 1800-talet, i ett nedlagt slakteri, mentalsjukhus eller vid ingången till ett nedbrunnet varuhus. Eller möjligtvis i en studentkorridor anno 1984.
Addera något av följande element: speglar, små barn med märkliga låtsaskompisar och ett fenomen eller skröna som innebär att ett gäng gymnasieungdomar någon gång någonstans råkat i klistret. Krydda med dörrar som knarrar, folk som går igen, telefoner som ringer, vatten som droppar och tevelicenser som inte blivit betalda.
Våra sommarmånader är den enda tidpunkten på året som jag anser lämplig för skräckfilm. Ljuset gör att de otaliga mördarna, spökena, tortyrredskapen, de hastiga skrällarna och vita perukerna helt tappar sin förmåga att skrämmas. Inte ens den där läskiga, långhåriga bruden i The Ring lyckas få mig att höja ögonbrynen när hon klättrar ut ur teven och skrämmer slag på den stackars fotografen, som antagligen hade något med storyn att göra.
Annat är det i november när hela världen ser ut som en skräckfilm från morgon till kväll. Blöta löv, murkna fasader och spretiga grenar som slår mot fönstret.
Tevefolket älskar sånt här. Det ska tas på mörkerglasögon, det ska riggas upp kamerastativ och det ska kontaktas medium. Det ska himlas med ögonen, kastas blickar på familjeporträtt och dras fantastiska slutsatser som: ”Ööh, det tycks vara en gammal dam…”
Varpå familjemedlemmarna genast utbrister unisont: ”Jamen då det måste vara gammelfaster Asta som sliter upp garderobsdörrarna på nätterna!”
Man har fått förklaringar på det oförklarliga. Teveteamet har fått ett skumt utlåtande av en skum gubbe. Alla är nöjda och glada.
Men vad är egentligen ett spöke? Uppenbarligen finns det något där i skymundan som vi människor älskar att göra film och teve om. Gamla tanter som flyttar omkring kaffekoppar och långhåriga barn som ramlar ner i brunnar och sen blir ett problem i familjens avlopp.
Saker som av oförklarliga skäl ger oss kalla kårar fast vi VET att det inte är på riktigt.
Varför är det så kul att bli skrämd?
Är det för att vi lever så slentrianmässiga liv att vi måste väckas då och då av en extra kraftig adrenalinkick?
Eller finns det, o hemska tanke, någonting osynligt därute i vårsolen som gastkramar oss när vi minst anar det?
