Tre skott i skogen
Jag höll just på att somna härom natten när tre skott ljöd i skogen bortåt Pålsböle till. Först två skott, tätt följda av ett tredje. Pang, pang – pang! Sen blev det tyst och förblev tyst. Jag tog mobilen från nattduksbordet och kollade, klockan var 00.16.
Det slog mig att jag blivit totalt yrkesskadad, urbaniserad eller nåt, för min första tanke var inte – nu skjuter nån råttor på soptippen. Inte heller att en gammal hund gick till de sälla jaktmarkerna. Inte att man har börjat skjuta skarvar i skogen eller att rådjursjakten inletts. Nej min första sömndruckna tanke var – det måste handla om en familjetragedi. Jag kollade vad klockan var så jag skulle kunna ange exakt klockslag för skotten. Varför associerade jag skott i skogen med våld?
Kanske vi ännu inte kommit därhän på Åland, men för många storstadsmänniskor är skogen mycket mer skräckinjagande än staden. Höga granar och alträsk är hundra gånger läskigare än mörka bakgator och trånga gränder. Filmer som Blair Witch Projekt minskar ju inte skräcken direkt. Jag tror till och med att mina skärgårdsungar tycker det är lite otäckt med skogens tystnad. Som om hemska odjur låg i bakhåll bakom närmsta sten.
Jag har aldrig varit rädd i skogen, men nu och då i storstaden om natten. Och med storstaden menar jag inte Mariehamn. Jag går ofta vilse i städer, sällan i skogen. Eller kanske jag tappar bort mig i skogen rätt ofta också, men jag blir inte oroad av det. Man strövar liksom på lite, höftar, chansar och så kommer man ändå ut i den där gläntan, på det där hygget eller vid det där utfallsdiktet som man känner igen. Samma mentala strategi borde ju funka i städer också, där finns det dessutom människor att fråga. Men nej, jag är tryggare i skogen än på stan. Dessutom finns varken myrstackar eller andra knep att ta till för att förstå sig på vädersträcken.
Lars von Triers film Antichrist har den här sommaren debatterats flitigt på de stora tidningarnas debattsidor. Att filmen är provocerande och otäck är de flesta eniga om. Han och hon förlorar ett barn. De drar sig undan till ett hus i skogen för att läka sina sår. Han försöker i sin yrkesroll som terapeut bota henne. Men det går, som det brukar i von Triers filmer, åt helvete.
Antichrist kanske är en film om västerländsk dualism och von Triers kvinnoskildringar har väl alltid varit lite märkliga. Men varför måste alltid kvinnan stå för känsla, natur och ondska? Hon är känsla. Han för förnuft. Hon är den okontrollerade naturen. Han är den förklarande kulturen. Hon är utlevande destruktiv, skadar sitt barn och stympar sig själv. Han är fåfängt konstruktiv, förnekar dödens realitet och tror sig kunna lösa det omöjliga.
Von Trier säger säkert nåt viktigt om vår splittrade tid, men jag tycker inte om att tänka på våld när jag hör skott i skogen. Jag tror naturen varken är ond eller god. Den är. Och jag gillar att plocka kantareller i skogen.
