Toro, toro!
Nej. Detta är ingenting för mig. Men jag ångrar inte en sekund att jag satt där på Las Ventas med tusentals andra i söndags. Nu vet jag det jag tidigare trodde att jag visste. Det finns inget försvar för tjurfäktning.
Jag tänker inte jämföra tjurfäktning med vårfågeljakt. Det är två skilda saker. Fåglarna skjuter man på våren, mitt under reproduktionen. Tjurarna föds upp och tränas enkom för detta, på samma sätt som vi föder upp svin, kycklingar och annat. Det finns en likhet dock, det är mest litet äldre som vill ha kvar såväl vårjakt som tjurfäktning.
– Jag är inte intresserad, men jag brukar gå dit med min mamma. Hon älskar tjurfäktning, berättade Javier, när vi i måndags åt middag med honom och hans flickvän Christina på en restaurang i äldsta delen av Madrid. (Lammet var utsökt!).
Det är tre saker med tjurfäktning.
För det första är det djurplågeri. Tjuren som kommer in pigg och glad (det såg faktiskt så ut) blir attackerad av en picador, som sitter på en madrasserad häst och som stöter in något långt och vasst i nacken på tjuren så blodet flödar.
Hästen har det inte så roligt den heller. Den är som sagt madrasserad och den har bindel för ögonen, men den blir häftigt attackerad av tjuren, som stångar underifrån upp mot magen på hästen medan picadoren gör sitt ”jobb”. I ett fall lyckades tjuren välta hästen, som hjälplös låg på sida och måste hjälpas upp på benen igen.
När sen matadoren stiger in på scenen är tjuren redan ganska matt. Efter några attacker står den mest och flämtar, man ser hur magen häftigt rör sig upp och ner allt medan matadoren försöker egga upp den till ytterligare ett utfall mot det röda skynket.
En del av spelet, kanske den för många viktigaste, är att matadoren skall försöka få tjuren att stryka förbi så nära sig som möjligt utan att fastna på hornen (jag har läst min Hemingway). Och då sitter man där och hoppas att tjuren till slut skall träffa inte det röda skynket utan kroppen. Man blir blodtörstig. Och det är litet otäckt.
För det andra är det långtråkigt. Om man frånser djurplågeriet, alltså. Tjur efter tjur kommer in, pinas, dödas oskickligt. Vad är det med det som lockar folk till arenorna?
För det tredje är det ett enormt slöseri.
De fina, specialuppfödda tjurarna duger inte till människomat. Hårt tränade, segt kött och dör stressade, minst sagt.
Sex tjurar på två timmar. Kväll efter kväll.
När vi dagen efter kände för lunch ledde stegen oss till krogen, som skyltar med ”Hemingway was never here”. Men den var borta. Istället blev det vitlökssoppa på världens äldsta krog Botin, som ligger vägg i vägg, Hemingways stamlokus. Så kan det gå.
