Tonåring: mamma ser dig!
I dag sker det. Mitt andra barn får en egen mobiltelefon. Och, nej, det är inte ”the big 07” utan han fyller tolv. Jag antar att han är den sista i sin årskurs som får en egen mobiltelefon. Vi har stretat emot så länge som möjligt. Och stackars lillebror får vänta ännu några år.
Det jag ifrågasätter är vad en unge ska med en mobiltelefon till. De har ju sina nintendon/playstation/wii/boxar och datorer. Vad kan en telefon ge mera? Ringer faktiskt barnen till varandra? Är det inte appar och spel som gäller?
Kollegan Mårten sade skämtsamt (?) att om några år kommer någon med TeleApp, en app som gör det möjligt för dig att tala med dina vänner via din Phone. Du slår bara in deras personliga kod och om de svarar på din begäran i sin egen Phone kan ni prata med varandra. IRL. Den appen kommer att göra succé i stil med finska arga fåglar.
Nu ska jag kanske göra ett antagande som är en grov generalisering, men jag tror att flickor har större behov av en telefon som social grej än killar. Åtminstone om jag ser hur det ser ut hemma hos oss. Flickor behöver hela tiden ha en smiley eller en puff i beredskap att skicka sina vänner. Jag minns själv hur det var när jag i tonåren kunde tiga i trådtelefonen med min kompis Marie i en timme. Bara för sällskaps skull.
Själv har jag inget behov av att hela tiden kunna komma i kontakt med mina barn. De kommer hem till middagen och sen på kvällen får man ju veta vart de tar vägen.
Men för tonåringen är en mobiltelefon en fantastisk sak,också för hans eller hennes paranoida föräldrar. Numera kan man ju lokalisera mobiltelefonen ifall man skulle få för sig att tonåringen ljuger om sin uppehållsort. (Åtminstone kan man göra det på tv och jag skulle bli MYCKET besviken om det inte var sant.
Men berätta det inte i så fall åt tonåringarna, de MÅSTE tro att vi föräldrar kan lokalisera dem hur lätt som helst. Därav rubriken. Annars kan jag alltid fixa en app för det).
De telefoner, eller ”telefoner”, som säljs numera är ju inte telefoner längre. De är datorer. De blir allt mindre användarvänliga för oss telefonister. Bara att svara i dem har blivit en konst och att inte råka avbryta samtalet genom att andas för djupt är en bedrift.
Nej, nu ska jag sluta gnälla. Det är ju tre år tills det sista barnet ska få telefon. Jag får passa på att leka med pinnar och kottar med honom tills dess. Sen ska jag skapa en app för det.
