Tom har receptet
För några veckor sedan hade det gått ett år sedan finansbubblan sprack i USA. Plötsligt kände världen namn som Fannie Mae och Freddie Mac. Det talades om finanskollaps och om kreditförluster så stora att tanken svindlade. Fannie och Freddie hade lånat ut pengar till banker som i sin tur rundhänt finanansierat bostadsköpare med svag återbetalningsförmåga. Något i den stilen.
Miljarders, miljarders miljarder handlade det om och ju mer pengar finansvalparna satt i rullning desto mer hade landat i deras egna fickor. Och, visade det sig, det var inte bara i USA som den otyglade girigheten löpt amok.
Men nu skulle det väl ändå vara slut på detta tänkte vi, den stora majoriteten av löntagare som aldrig sett skymten av en bonus. Så tänkte till och med politiska ledare. I Sverige ville självaste Fredrik Reinfeldt stoppa allt vad bonusar heter, åtminstone i företag där staten är delägare.
Inför det stora G20-mötet i Pittsburg gick man också hårt ut. Men tji fick man. I moderatliberala Svenska Dagbladet läser jag rubriken: ”Inte ett spår av Reinfeldts kritik i G20:s dokument”. Bonusarna får vara kvar i stort sett som förr.
Samma tidning pekade en annan dag på att bankerna minsann förmått se om sina hus: ”Finanskrisen höll på att stjälpa hela världsekonomin. Men i den svenska finansbranschen märks det knappast. Arbetslösheten ligger på 3,1 procent.” Det är andra som fått ta stöten. Tidningen noterar att i metallsbranschen går hela 21 procent utan jobb. ”Finansfolket slipper krisen”, lyder rubriken i SvD.
– Många av våra medlemmar undrar varför inte industrin har fått något av det miljardstöd som finanssektorn fått, säger ordföranden för de svenska metallarbetarna till tidningen.
Ja, undra kan man ju. Kanske är det så att man inte hållit sig framme på samma sätt som ”finansfolket”? Borde man ta lite lärdom av Tom Paxton, den hurtige protestsångaren från sextiotalet som fortfarande verkar vara på alerten?
Paxton skrev, som någon kanske minns, en finurlig visa om hur viktigt det är med namnet, med vem man är, om man skall bli ihågkommen när det delas ut understöd. När företagsgurun Lee Iacocca, för sådär trettio år sedan, var i farten med att rädda ett stort amerikanskt bilföretag på randen till konkurs och utverkade stora statliga garantier skrev Paxton sången I’m Changing My Name to Chrysler och berättade om hur han med sitt nya namn skulle bege sig till Washington för att få ut sin andel.
– Om du är en företagstitan och ditt felsteg är gigantiskt så är chansen större…
Nu är Tom Paxton, vid 74 års ålder, ute med en ny variant: I’m Changing My Name to Fannie Mae.
Lyssna på den låten. Tom Paxton är den ljusglimt som vi behöver i höstmörkret. Googla på Paxton Fannie Mae så hittar ni den.
JAN KRONHOLM
