Tillfället gör poeten
Av en slump har två av mina tidiga skrivarförsök dykt upp samtidigt.
I en bok om mina första år som mamma redigerade på tidigt sextiotal hittade jag texten till min första sång, komponerad när jag var två år:
En vägskrapa gick på vägen
Ingen såg den
Och sa att det var bra
Ett stort vemod och ett kraftfullt ställningstagande för arbetarklassen och den offentliga sektorn ryms i de raderna. Kanske inspirerades jag av pappa som jobbade på landskapets vägavdelning.
Efter den lovande debuten ägnade jag mig tydligen åt annat för det skulle dröja till mitten av sjuttiotalet innan jag blev publicerad på riktigt. Om detta blev jag påmind häromdagen när medarbetaren Nina Smeds hittade mig i en Åländska skrivare-antologi. Den såldes på en loppis för en mindre penning men som tur var hade Smeds inte tillräckligt med kontanter. Annars hade det säkert blivit högläsning till eftermiddagskaffet.
Jag tänker inte utsätta er för den dikten. Allt ni behöver veta är att det var osorterade tankar om tillvaron som utmynnade i tre klockslag.
Det mest pinsamma var tillkomsten.
Jag satt inte ensam i en skrivarlya, fylld av skaparkraft och vilja att dela med mig av livsvisdomar. Jag var femton år och såg en chans till några bonushåltimmar i Ålands lyceum.
På den tiden var Benita Mattsson-Eklund svenskalärare i lusse. En dag när vi skulle ha två timmars uppsatsskrivning gav hon oss två alternativ: antingen en vanlig uppsats – eller en dikt.
Valet var enkelt.
När jag försökte lämna in dikten efter tio minuter sade hon att jag inte fick gå ännu. Jag gick tillbaka till pulpeten, tittade på klockan och förlängde dikten med de tre följande minuterna – 10.18, 10.19 och 10.20, om jag minns rätt.
Sen lämnade jag in dikten och fick gå.
Vad jag gjorde på bonushåltimmarna gick inte till historien.
Men dikten, den hamnade i skrivarantologin och det gick rykten om att någon lärare hade läst upp den vid en morgonsamling i Godby. Min belöning var tre exemplar av boken som överlämnades av tidningen Ålands chefredaktör Hasse Svensson.
Där hade jag min chans att profilera mig som ung skrivare med jag tog den inte. Jag återgick till uppsatsskrivandet där jag kunde hålla mig till torra fakta.
Varje gång min antologidikt dyker upp blir jag dyster för att jag inte tog uppgiften på allvar. På samma sätt som många av oss säger ”det där skulle jag kunna göra” när vi ser abstrakt konst med femsiffriga prislappar så tänkte mitt femtonåriga jag att en dikt kan man väl skriva på några minuter.
När jag såg den i boken kände jag mig som en kulturbedragare och skämdes en aning. Om jag hade förstått att det blir min enda publicerade dikt hade jag åtminstone ägnat de två svenskatimmarna åt den.
