Tillbaka i båset
Det var inget konstigt alls. Precis som kon går hem till båset på kvällen så satte jag mig bakom glasskivan i plenisalen och det var som om jag aldrig hade varit därifrån.
Vad jag försöker säga är att jag hoppade in som lagtingsreporter efter två år eller mer och det kändes hemvant. Det som skilde sig var att det har kommit upp ett konstverk på väggen bakom talmanspodiet. Hur gör man nu när man visar ljusbilder på väggen?
Och så har det kommit upp två dataskärmar, där man kan se vem som talar och vilka som står på tur.
Men i övrigt var det sig likt. Folk pratade. Och pratade.
Fast nu ljuger jag. Går man litet bakåt i tiden, när jag började följa med debatterna, så var det inte alls som i dag.
Då fanns en eller ett par inflytelserika i var grupp. Det var de som gick upp och berättade hur saker och ting låg till och hur man skall gå vidare. Ibland, men sällan, gick någon man i ledet (kvinnor var det inte så gott om) upp i talarstolen med ett skrivet anförande som lästes upp med aningen darr i stämman. Man var inte van.
Det här säger jag inte för att chikanera dem som var med då, för 30 år sen. Utan för att utvecklingen har varit så enormt snabb.
I dag kan vem som helst i salen stå upp och replikera – det är alltså när man kommenterar något som en annan har sagt, kan inte förberedas hemma vid skrivpulpeten – utan minsta bekymmer. Alla är verbala. Alla vågar.
Visst. Varför skulle man inte våga, man är ju invald för att föra folks talan. Men det var inte så för några decennier sen. Det var klokt folk som satt i bänkarna då också, men att uttala sig i lagtinget var litet högtidligt, det gjorde man inte hur som helst.
Det fanns annat också.
Talmannen var en viktig person och det märktes på stilen. Olof Jansson från Kökar och Mariegatan hörde till dem som höll fanan högt. Och eftersom han var talman så var det han som bestämde i huset. Så jag har faktiskt suttit i plenisalen och rökt hans cigarretter och diskuterat någon intressant omröstning. Efter plenum dock, men det fanns andra än vi i salen och ingen hade något att påstå.
Om det är sådant jag sitter och funderar på medan debatten rullar vidare? Bitvis.
För även om alla ledamöter är verbala till förbannelse så betyder det inte att allt som sägs måste tas tillvara. Man klarar sig med mindre.
Och jag hade mer respekt förr.
Kan det bero på att jag då var klart yngre än de flesta ledamöterna. Nu är det väldigt nära tvärtom.
Men dom blir säkert duktiga när dom blir stora.
