DELA

Tidiga besök en njutning

Vid tio-tiden i lördags ringde det på dörren. Den tiden har vi i princip bara två potentiella besökare, bägge nyss fyllda tre och boende i grannhuset. Denna lördag var det lilla mörklockiga som kom. Han avkläddes och bars av herren i huset, den enda som riktigt stigit upp, till min Lillsippa.
Henne älskar tvillingarna. Hon leker med hästarna, hittar på de bästa historierna, lagar smörgåsar och sitter i soffan och myser.
Även om vi alla är tacksamma mottagare av generösa kramar och blöta pussar, så är det Sippan som får mest.

När lilla mörklockiga besökt andras sängar kom han till mig. Jag fick min dos av morgongos och en liten utredning om var pappahästen och mammahästen fanns. Vi konstaterade att ett monster försvunnit.
Jag tänkte att jag nog kanske hamnat i paradiset.
Inga vaknätter, inga blöjbyten, ingen blöta galonbyxor som tvinnat sig fast i leriga stövlar – men ändå tillgång till det oemotståndligt mjuka, troskyldiga och kärleksfulla i ett litet barn som kan ligga i din säng och berätta något och kramas och sedan bara trava vidare i jakt på någon som orkar ge honom en surskorpa.

Det enda som oroar mig är att föräldrarna kanske upptäcker hur bra vi har det och börjar ta betalt för besöken.

På söndag hade vi kalas för en fjortis. Där var barn i alla storlekar från 8 månader till 18 år. Ungarna vandrade från famn till famn och låg på varann i högar på golvet. Minsta tillskottet i gränden, Ragnar, är fem sekunder från att knäcka koden för krypning, och det var stor, stor underhållning att se honom stå på alla fyra, sätta sig upp, gå ner, sätta sig upp, gå ner, sätta sig upp.
Där kan vi snacka entreprenörsanda! Gossen är bara 8 månader, och ger aldrig upp, inte ens när han ramlar på nosen eller rasar ner på magen och tillfälligt glömmer hur han ska komma upp igen.

Jag vet att det är lite fånigt, och jag tycker att det är jobbigt också att ha kalas, men ibland blir jag väldigt, väldigt lycklig av att se mina vänner och grannar och deras barn i mitt hem, och alla smulorna och fläckarna, och de kvarglömda kläderna och tårtan som börjar svettas i värmen. Här och nu.

När gästerna gått är det tyst. Man nästan hör hur dammet lägger sig, som efter en flock vildhästar på prärien. En timme senare kommer två kvarglömda unga gäster ivrigt konverserande nerför trappan. De har varit upptagna med en bra lek, och ignorerar oss totalt för den viktiga uppgiften att placera ut kuddar på golvet för en omgång ”inte stöta golvet”.