Tid är värd det man vill
I gränden där jag bor är vi inget vidare på trädgårdsskötsel. Vi är bra på att laga barn och mat, men när det gäller rabatter tycks alla drabbas av blott sporadiska ryck av aktivitet.
Bäst ställt är det högst upp i gränden, med nybyggt hus, nyanlagd gräsmatta och trädgårdsintresserade svärföräldrar som kommer från Österbotten varje år. Det blir inte många minuters paus där inte.
I mittersta huset regerar jag i rabatten, och jag kan dessvärre inte se skillnad mellan ogräs och blommor. På våren rycker jag energiskt upp en massa saker, men det är inget som garanterar att det är just blommorna som blir kvar.
Allt ser riktigt fint ut till någon gång i juni när lupinerna blommar kvar. Sedan blir det alltid en hopsnärjd massa av, ja, jag vet inte vad. Gräset blir väl klipp, men på ett högst personligt sätt.
I år har vi till exempel en rundel mitt på gräsmattan där vi inte klippt alls sedan i maj. En son tyckte det skulle blir snyggt, så då blev det så.
Grannarna längst ner mot vägen har renoverat i ett år. Rabatterna och gräset har inte haft högsta prioritet. Något säger mig att det så småningom blir en mycket fin och personlig trädgård, men knappast så mycket kantbårder.
Grändens mest maniska pedant har gripit sig an sin trädgård med sedvanlig grundlighet. Det som är gjort är gjort från grunden, men ibland kommer andra projekt i vägen som ska göras lika grundligt. Allt blir inte färdigt precis med en gång, så det finns en och annan krater som väntar på fyllning, och ett och annat träd som väntar på sin grop i livet.
I huset mitt emot mitt har förra årets storrenovering gett plats åt en mycket avundsvärt slät och tätt bevuxen gräsmatta, men där satsar småbarnsföräldrarna på lättskött och krukor. Ingen visningsträdgård alltså.
Med andra ord, våra gårdar, rabatter och buskar är som gjorda för det liv vi alla lever, i vårt nutida barnrike. Ingen enda rabatt där ett barn inte får plocka en bukett. Ingen enda yta där man inte kan prova sin nya cykel. Inga buskar med dyrbara bär, bara sådana vars skörd ska rakt in i munnen.
När jag ser riktigt fina trädgårdar tänker jag alltid – oj, vilket jobb. Vilken enorm kunskap som krävs för att hålla isär och hålla växtföljd och hålla rätt jord och höjd och mångfald. Vilken fantastisk kreativitet.
Och vilken himla tur att inte jag måste. Ge mig en bra kökskniv bara, och en bunt färska kryddörter, så kan jag vara lycklig i timmar. Ge mig ett recept som kräver komplicerade kryddmalningar innan man ens kommit till basingredienserna, och jag jublar.
När trädgårdsfantasten frågar varför jag kockar en halv dag med något som äts upp på en halv timme, då kan vi bara mötas i ömsesidig klentrogenhet. Så mycket jobb för att få en ros att blomma rätt. Så många timmar med hemlagad falafel.
Det är frihet.
Nina Fellman
