DELA

Tar det aldrig slut?

Nej. Ingenting tar någonsin slut. Vårens sysslor till exempel.
Sanningen om våren är att den leder till unga bussresenärer i stora skaror som går i vägen längs alla trottoarer och bildar en skränande kö framför butikskassan, den innebär också fästingplockande, kattpälsborstande, bilsläpslånande, båtputsande – kommer schabraket aldrig i sjön? – trasmatteviftande, examenstårtsbeställande och drömmar om en vacker dag att komma ända fram till fönsterputsandet.

När det gäller rabatterna lever Inga Heller i den bestämda uppfattningen att hon delar trädgårdsmästarens plikter med en kraft, den godaste (goaste på ren småländska) av alla krafter visserligen , men just i detta sammanhang något irriterande. Hon kallar kraften för Gud – för att den ska kunna gå att prata med. Och prata om.
Gud sätter dit blommor i hennes rabatter och tar bort vissa. Han är envis. Hon tycker han är rätt dum.

Midsommarblomster i mängd, det han har hittat på. De får stå kvar för de är vackra.
Maskrosor, likadant där. Gud vill ha dem, men där säger hon nej tack.
Nässlor, Gud sätter dit dem. Inga Heller tar upp kampen med blommiga trädgårdshandskar på.
Kvickrot är Gud också kvick med att placera ut. Nej. Nej. Nej.
Och nix. Tuvor av gräsmatta ska inte finns mitt i grusgången. Skärp dig Gud! Vad tänker du på?
Varför sätter du aldrig fart på mina borstnejlikor då? Där skulle du verkligen kunna göra en insats!
Rabarbern vill hon också har mer av.
De vackraste rosa rosor får dö, medan de sticksiga hallonkvistar tillåts sticka upp ur gräset år efter år. Vad menar Gud med det egentligen. Förklara Dig nån gång!

Det kommer jord under naglarna, knäna blir gröna och ömma. Samma sak varje år. Gud har sin åsikt. Inga Heller sin. Och kampen fortgår.
På en enda punkt är de överens. Julrosen! Den stack upp över snön lite för jul, en utslagen förtjusande vit ros och två knoppar. I mars – när snön började sjunka undan – syntes den äntligen på nytt. Samma blomma, samma knoppar, samma plats!
Julens ros hade stått djupfryst under snön och bara väntat på våren. Och märligt nog blev den mer och med rödrosa innan den gav upp hel nyligen. Tack Du, det gjorde du bra!

Gud har även för vana att lura henne till nostalgi. I år är hittade hon en gul leksakshammare i plast under pionbladen. Inga Hellers barn är vuxna nu, men nog hittar hon ännu i rabatterna småflickshårspännen, glaskulor, ihopfällbara små robotfigurer, delar av pianonotblad med ”Köp varm korv” och så nu, denna gula gula hammare, passande en fyraåring snickare. Tar det aldrig slut?
Ok. Hon måste ge sig. Gud har humor.