Ta steget, vetja
Försommarvärme. Det betyder en bukett liljekonvaljer och midsommarblomster på ett bord framför ett öppet fönster med fladdrande spetsgardiner. Det betyder raspig Evert Taube från en skivspelare, det betyder dans på bryggor och ölreklam.
Men det betyder också att ålänningar förvandlas till malar som sugs mot ljuset inne på stadshotellet.
Nu är det högsäsong inne på köttmarknaden. För de stadgade som träffades redan som bilsnurrande ungdomar på Nygatan eller som haft hus i Ödanböle sedan de föddes är detta såklart föga intressant. Men de facto finns en hel drös med människor i åldern 20-30 som fortfarande tituleras ”ogift”, vilket per automatik medför en högre besöksfrekvens på de lokala vattenhålen.
Och de lokala vattenhålen medför ett frekvent intag av eldvatten, vilket förklarar varför många av besökarna fortfarande har titeln ”ogift”.
För kom igen. Ålänningar måste vara världens mest fantasifulla folk när det kommer till raggningsrepliker. Istället för att köra det säkra kortet ”Hej, allt bra?” eller ”Visst är du kompis med min kompis Madde?” sveper ålänningen en par glas alkoholhaltig dryck och utbrister saker i stil med: ”Du ser ju precis ut som min mamma!” eller ”Alltså, det här är en komplimang, jag lovar, men du ser precis ut som du jobbar som revisor” eller varför inte klassikern ”Vad är det för fel på dig då eftersom du är singel?”
Fast oftast kommer inte ålänningen ens så långt. Istället blir det ett något ofokuserat stirrande med rödkantade ögon och dimmig blick med tillhörande svajig kroppshållning och ett sluddrigt upprepande av något i en konversation man för med en betydligt nyktrare del av kompisgänget. Eller också blir det bara långa ögonkast som aldrig någonsin leder till något mer.
I USA är blyghet en åkomma, ja nästan ett handikapp. Att vara blyg är liksom något som ska jobbas bort, helst redan i skolan genom föredrag om alla presidenter. Men här på våra nordiska breddgrader är det helt okej, och faktiskt nästan vanligast, att man är tillbakadragen. Vi nordbor håller oss på vår kant, sörplar vårt eldvatten och säger inte så mycket.
Därför blir det så konstigt när alla skockas på samma ställe, drar i sig sin respektive styrketår och låtsas att man är där i största allmänhet och absolut inte för att det vore schyst att träffa någon som man kunde gå på Godbymässan med ibland.
På sommaren blommar vi upp, blir kontinentala, sociala och andra fina ord. Se till att dra nytta av det, så ni inte kläcker ur er den värsta kommentaren av alla:
”Jag har tittat efter dig i flera år, men jag vågade aldrig gå fram och säga hej.”
Då är till och med det där om att man ser ut som en revisor att föredra.
LINNEA FRIMAN
