Ta av mig skorna
”Jag är ingen shoppingmänniska.” ”Jag är en föreningsmänniska.” ”Jag är ingen ölmänniska”, ”Jag är en migränmänniska”, sammanfattar ålänningar jag träffat sig själva.
Vad består då redaktionen av för slags människor?
Redan under mitt första samtal med chefredaktören noterade jag hur någon knackade på, lämnade in en lapp och försvann, ljudlöst. Ety hon var barfota.
Vid morgonmötet satt nyhetschefen och gned sina fötter mot varandra medan hon talade. (Minns hur Olof Palme steppade bakom talarstolen.) Senare i lunchrummet tittade jag ned och de välklädda människorna slutade som med en knorr. Runda, rosa tår stod och spretade nyfiket mot varandra. Barfotamänniskor!
När var jag sist tillsammans med okända, barfota människor?
En yogasal i Stockholm dyker upp ur minnet. Mockasinerna för att inte halka på dagis linoleumgolv. Lågstadiets strumpfötter. Känslan av hur en potatisbiff med lingonsylt fastnar i tyget mellan tårna. Mellanstadiets tofflor. Att börja i sjunde klass innebar tre tydliga förändringar. Ett nedklottrat eget skåp. Rökruta.
Och folk gick omkring hela dagarna i vinterkängor inomhus.
Min farfars fru brukade som barn ta av sig skorna vid skolavslutningen och sätta på dem igen först vid skolstarten. Under några veckor med en spanjor fick jag vänja mig vid hur han i stället tog av sig skorna först vid sängkanten och satte på sig dem så fort han vaknat.
Det var enklare att känna sig hemma i Japan, där madrassen är på golvet så väl som riskokaren. När vi kom hem om kvällarna hade Nana ofta somnat under matbordet – lågt som ett soffbord, täckt med en filt och med ett element under. Den perfekta kojan.
Inkas soltempel, moskéer, asiatiska helgedomar beträder du utan skor. Lek med tanken på en barfota krogmiljö. Tänker en mindre efter Bibeln och mer utifrån zonterapi är kanske fötternas rätta namn inte apostlahästar, utan geniknölar.
Detta skriver jag barfota.
