Svanarna som skilde sig
Det finns nyheter som inte har med Åland att göra, men som är så bra man bara måste hitta på en orsak att publicera dem i en lokaltidning.
Det här är en sådan.
Redaktören som sköter riksnyttsidan passade på den, och husdjursredaktören gillade den visserligen men den platsade inte i gårdagens Nyan. Så nu utnyttjar jag spalten.
Nyheten fanns på BBCs nyhetssajt för några dagar sedan.
Ett svanpar som brukar övervintra på ett reservat i Gloucestershire har skilt sig.
Jag vet inte mycket om naturen, men det är visst så att om två svanar blir ihop så är det ett livslångt förhållande. Ett föredöme för oss alla.
Svanar kan flyga, det kan inte vi, och det kan jag acceptera. Men förmågan att hålla ihop i vått och torrt, och stå ut med varandras brister, att inte hava begär till sin nästas hustru och sånt, den förmågan önskar jag att alla människor hade.
Bara en gång tidigare de senaste 40 åren har personalen på Wetlands Trust Centre i Slimbridge varit med om att en svan bytt partner. Och på de 40 åren har de haft koll på 4.000 par.
Så de blev också förvånade när svanhanen Sarindi återvände från Ryssland utan sin hona Saruni. Vid sin sida hade han en ny kvinna – Sarind.
Efter ett tag dök Saruni också upp i reservatet med en ny partner, som döptes till Surune.
Personalen konstaterade snabbt att det inte var ett swingersparty utan att Sarindi och Saruna hade inlett nya förhållanden.
Skilsmässan kan bero på att paret inte hade fått ungar under sina två år tillsammans. Men någon enkel förklaring finns inte, konstaterar Julia Heath, som forskar om reservatinvånarnas hälsa.
Så länge som båda svanar är vid liv försöker de hålla ihop. Om de byter partner så beror det på ett dödsfall, och inte nödvändigtvis på att de väljer bort sin gamla partner.
Var det en uppslitande skilsmässa? Skildes Sarindi och Saruni som vänner, eller slogs de så att fjädrarna rykte i Ryssland?
Det vete fåglarna.
Det som personalen på Wetlands Trust Centre vet är att Sarindi och Saruni övervintrar vid samma sjö i Slimbridge, med sina nya partners.
Men fast de håller till i samma hörn av den lilla sjön så har de inte hälsat på varandra, eller ens visat något tecken på att de har ett gemensamt förflutet.
Det där kan jag riktigt se framför mig – ett förhållande tar slut, kanske hittar man en ny partner, och en dag sitter man på stranden och ser sitt ex – med en ny man.
Går man fram och hälsar? Kanske inte, beroende på hur det tog slut. Kanske man snabbt tar med sin nya partner på en lång simtur i stället, och hoppas att exet är borta när man kommer tillbaka. Eller så påstår man att man är hungrig och kan vi inte gå härifrån nu? Med nervösa blickar åt sidan.
Först log jag åt nyheten åt svanarna, sedan blev jag aningen dyster. Vad skall alla människor som tror på monogamin nu ha för förebilder?
