Stort tack, med tårar och saknad
Denna dag innebär slutet på en epok i min lilla, lilla värld.
I dag går min yngsta lilla plutt sin sista dag på dagis. Det knyter ihop och klipper av en relation vi inledde med barnomsorgen i Mariehamns stad för drygt elva år sedan, när storpojkarna började hos sin dagmamma på Espholm.
Efter åren därute, där alla fyra hann gå en omgång, kändes Sussies strand, fantastiska blomland och bärbuskar som våra egna. Det var ordning på torpet, och inget Sussie-barn skulle någonsin ha drömt om att plocka från fel ställe. Som minne har vi ännu några sällsynt frodiga syrener, halva min rabatt och två vinbärsbuskar, alla nogsamt uppgrävda av en riktig trädgårdsexpert (som verkligen inte var jag)
Sedan blev Blåklockan vårt andra hem. I den trånga, mysiga miljön, på den lilla gården växte mina barn upp från knubbiga småbarn till långbenta förskolebarn. Det gräts tårar i soffan i kansliet, det bakades kakor, det byggdes kojor där det fanns chefer som bestämde, det gjordes uppror mot desamma.
Genom allt detta växande gick en röd tråd, något jag härmed tårögt och med saknad får tacka för. Tack, tack, tack Eivor. Tack Helen. Tack Tjope. Tack Annika och Sara. Tack Cia. Tack alla ni som kommit och gått, inte för den märkvärdiga pedagogiken eller knepen och knåpen när ni förfärdigat julklappar och morsdagspresenter. Inte för förskolemappen eller den svåra konsten att knyta sina skosnören.
Jag tackar för att ni var där, och för att ni varit som riktiga människor. För att mina barn har varit trygga och glada. För att de suttit och ätit bredvid er och sprutat ut mjölk genom näsan. För att de blivit tröstade och påklädda och avklädda.
Tack för de stillsamma påminnelserna om bortglömda smörgåsar och kläder som behövde uppgraderas. Tack för kärleken, för omtanken och för tålamodet. Visst förstår jag att ni bara gjort er jobb, men jag tycker att ni gjort det bra.
Jag vet inte riktigt vem som ska ta hand om oss nu, och hur vi någonsin ska lyckas få påskgräset sått i tid.
Jag tar med mig ett minne. Det är min Lillbatting i bastun som lägger handen på min axel och undrar om jag vill ha massage. Naturligtvis tackar jag ja. Jag blir smekt och ompysslad med varma händer som vill mig väl.
– Så här brukar vi göra på dagis, säger han.
