Storslagna planer blev nerslagna
Det var en sån där morgon då vi var nyvaknade tidigt och det var dis över ängen. Det var gryning och daggfuktigt och vi hade en kylväska fullpackad av planer. Det var storslagna planer.
Det var planer på heldagsutflykt med ruffbåt och pastasallad. Det var nypotatis, vinflaskor, grillost och hallonpaj. Det var böcker och solglasögon och akvarellfärger. De storslagna planerna var siktade på utskären, på Småskären. Brändö kommun har tusen öar, och vi hade planer på en särskild ö. Vi skulle åka en två timmars båttur för att nå fram till några extra efterlängtade karga klippor och klarare vatten, kanske sälar. Vi planerade Småskären för att vi älskar Småskären.
Det var fortfarande tidigt då vi radade upp vår packning på bryggan vid båthuset. Det blev en flera meter lång packning. Jag kände mig som medlem i en muminfamilj: Ni vet då hela bryggan ända ut till badhuset blir en räcka av muminfamiljens utflyktsbagage. Vår familj hade dessutom expanderat, så där som muminfamiljer gör. Utomstående var inblandade. Släkt och vänner. Luften dallrade av höga förväntningar. Vi förväntade oss Småskären.
Så var det något med min pappas aningen ansträngda röst inifrån ruffen. Något var lite fel. Det skulle gå att fixa. Han drog och drog men det var ingen motor som ville svara honom. Dåligt gensvar. Han drog igen.
Han bytte batteri tre gånger. Han laddade nya batterier. Han hämtade ett batteri ur bilen. Det var inte batteriet det var fel på. Det var nog reglagevajern som hade gått av. Eller det var faktiskt hål i topplockspackningen. Och under durken var det fullt med vatten. Förmodligen.
En besviken och orolig muminfamilj satt på den sträva bryggan och väntade under tystnad. Pappan irrade från det ena projektet till det andra i båthuset med en allt bistrare uppsyn. Han testade alla båtar han känner. Han ringde upp alla båtägare som han känner. Men ingen ville kännas vid oss och grillosten surnade i solen och ölen blev bara mer och mer ljummen.
– Det är solenoidens fel alltihop, sa muminpappan slutligen allvarligt.
Muminfamiljen fick lov att tänka om. Vi tänkte: Man kan ro tvärs över viken. Mittemot affären och bensinmacken finns en liten utsliten ö kallad Likholm. Traktens ungdomar hänger gärna där nattetid och slänger tuggade korvskinn och ölflaskor på klipporna. Förr om vintrarna fraktade man dit sina döda anhöriga i väntan på att tjälen skulle gå ur marken. Vi tyckte det verkade mysigt, därför att vi fick lov att tycka det.
Och det visade sig vara en utmärkt liten sliten holme. Vi sänkte ribban. Och det blev bra.
Då vi kom tillbaks till båthuset sent på eftermiddagen så var båten lagad.
– Den hade inga fel; jag bara vevade igång den som vanligt, sade en händig släkting.
LINNEA TILLEMA
