Spårvagnar är svaret!
Det är ju så självklart, tänker jag nu.
Efter ett par givande dagar i Göteborg, och en god stund med älskad son, slog insikten som en blixt.
Det finns en helt självklar lösning för kollektivtrafiken på Åland, som dessutom skulle ge staden och landskapet en charm som få städer har.
Spårvagnar.
Spårvagnar! Världens mysigaste åkdon. Lätta att använda. Lätta att bygga ut. Miljövänliga. En enkel rutt, som alla snabbt skulle lära sig. Så småningom spårvagn till Maxinge, till Godby, till ändhamnarna Långnäs och Grisslehamn.
Jag vet inte vad motargumentet skulle vara, utom det som min medresenär, chefredaktör Bladh uttryckte, nämligen: ”Idioter”. Vari analysen bottnade, utom ett allmänt ogillande av göteborgare, vet jag inte.
Så då var det fixat.
Ett annat åländskt problem som pockar på lösning är detta med turismen. Den ska ju vara en av våra framtidsbranscher, och det har satsats och satsats på att få Åland till ett attraktivt resmål. Icke.
I stället har antalet gästnätter minskat dramatiskt under de tio senaste åren, och vi har blivit omsprungna på alla tänkbara sätt av ställen som Gotland (jäkla ringmur) och Kanarie-öarna (jäkla sol och värme).
Vi satsar stor på spårvagnarna, ut till precis överallt, och förbjuder alla bensindrivna fordon på ön. Om inte turisterna kommer då, för att åka spårvagn ut till Järsö, med bar längst bak, då kommer de aldrig.
Naturligtvis ska kollektivtrafiken vara gratis, eftersom vi sparar så mycket pengar på allt som inte behöver investeras på biltrafik.
Alla jäkla parkeringsplatser i Mariehamn till exempel, dem kan vi skrota och använda till roligare saker. En mastig skate-anläggning i Miramar-garaget. En utomhusmarknad under Självstyresegården. Världens mysigaste gågator, med plingande spårvagn för atmostfären.
Ja, jag vet att Bladhet suckar och skakar på huvudet, men man kan väl få drömma. Och när man ändå drömmer kan man ta i ordentligt.
Slutligen önskar jag fred på jorden och att alla som är rädda för flyktingar ska sluta vara det.
