Nej, jag är inte avundsjuk
Sportlovet har effektivt tömt både staden och gränden. Det är övergivna plasttraktorer till höger och vänster, medan, antar man, de små liven bränner sönder sig på nån strand eller i någon backe.
Jag är då inte avundsjuk.
Man vet ju hur det är. Första dagen är allt underbart. Poolen. Drinkarna. Maten. Det stora salta havet.
På andra dagen ser man det tredje barnet kissa i poolen. Alla drinkar har samma råa spritsmak, vilka häftiga namn de än har. Man inser att alla restauranger har exakt samma menyer och att det mediokra köket utplånas blott av att det är varmt ute och man har bara sandaler på fötterna.
Man har bara sandaler på fötterna. Det är sand överallt, hela tiden. I sängen också. Det förvärrar svedan när den solbrända ryggen gnids mot lakanen, och det finns absolut inget sätt att sluta svettas som en gris.
På fjärde dagen, när saltet från ditt senaste dopp stramar på huden och samma ungar försöker lära sig att stå på händerna igen, så kommer du på dig med att längta hem till soffan, där du inte behöver vara så himla överförtjust hela tiden.
Där kan du sitta och njuta av tystnaden och en god bok utan sol i ansiktet. Där slipper du den där huvudvärken som är ett resultat av för mycket sol, för lite vätska och det där helt onödiga glaset vin till lunch.
Hemma i soffan kan du titta ut genom fönstret när solen skiner, och tänka; ja, men det är ändå kallt, och det blåser som attan.
Och hemma, när du blir sugen, kan du mat-resa jorden runt. Denna helg till exempel jag varit i södra Italien, i Frankrike och i Mexico.
Nej, jag är då inte bitter.
Jag längtar inte till Skiathos, där min dotter och jag hittade till världens vackraste strand efter en promenad bland olivlundar och citronträd. Inte vill jag återuppleva simturerna i Garda-sjön eller den små oansenliga klimparna av brödsmulor och parmesanost som täckta med brynt smör och salvia måste vara vad gudarna äter när de blir lite vällustigt småsugna.
Inte det minsta längtar jag till det känslan av tidlöshet på Plaza Mayor i Madrid.
Låt mig bara gå Torggatan fram med de sju andra som är kvar i stan, och låt Nordan smita innanför kappan där en knapp lossnat och aldrig blivit fastsydd.
Det ska väl duga med en fastlagsbulle till kaffet.
